Mitt 00-tal

Ett decennium. Väldigt mycket händer på tio år. Och ja, jag har glömt massor redan tyvärr. Men så här minns jag mina tio år.

2000 - livet är en fest: Detta var året som startade med en hejdundrans milleniefest. Och fortsatte väldigt mycket i festens tecken. Jag var 17 år och hade fått en ny bästa vän på gymnasiet, Fröken Nordanå. Hon och jag och hennes dåvarande pojkvän hade så otroligt roligt tillsammans. Vi tre festade loss med Skånes bönder. Det var också väldigt mycket nattklubben Privé, på sommaren även Falsterbo. 2000 gick alla andra in lagligt. Jag gick in med falskleg. Ytliga kompisar blev det här året riktigt goda vänner. 

2001 - välkommen till verkligheten: Året började med att jag träffade min första "riktiga" pojkvän. Det var sista rycket innan studenten i skolan och livet lekte. Fröken Nordanå blev dumpad av pojkvännen och det var även tungt för mig. Senare blev även jag dumpad. Student och massor av fest. Singel och arbetslös. Vad gör man utan skolans trygga värld? På hösten blev det städbranschen för mig i ett halvår och fortsatt mycket fest.

2002 - mitt alldeles egna äventyr: Är året där jag begav mig ut på mitt egna äventyr. I februari drog jag till Spanien tillsammans med en gymnasiekompis. Här lärde jag mig massor: språk, att inte Sverige är det enda rätta och att man kan känna sig grymt ensam utan vänner. I Spanien blev jag kompis med Foxen (som idag bor i Boston och som jag bloggat om flera gånger). Efter fyra månader i Spanien blev det en sommar med mycket ovisshet. Till slut kom jag in på mitt förstahandsval av utbildning och livet ändrades på en vecka. Det blev flytt till Nybro och högskolan i Kalmar. Då visste jag inte hur otroligt mycket jag skulle lära mig. Livet tog en helt ny vändning.

2003 - en ny vardag: Året bestod av mycket skola. Jag flyttade ihop med Sölve i Kalmar som var min klasskompis och vi hade fantastiskt kul tillsammans. Många människor från den här tiden saknar jag fortfarande idag. Tack och lov blev vi alla journalister och därför dyker många av dem upp i radion eller på teve. Kalmar var fantastiskt men hemmakär som jag alltid varit drog jag ofta hem med tåget till de gamla vännerna för att festa.

2004 - en våg av tunga besked: Ett ganska tufft år. Fortfarande mycket Kalmar på terminerna och Skåne på sommaren. Någonstans här började jag känna mig riktigt mätt på Småland. Jag ville egentligen bara bli klar. Kalmarlivet bjöd på en del flirtar och helknasiga ragg och galna fester. Namn som Larmtorget, Giraffen, Baronen och Barometern var nu vardag. Töserna och jag ordnade stor nyårsfest. Det blev årets fest - jag skulle vilja säga decenniets fest faktiskt. Vi donerade överskottet till tsunamins offer. Många i Sverige hade det tufft det här året. De som drabbats av tsunamin tänker jag särskilt på. Mina vänner hade det också ganska jobbigt. Nobeltantens bekymmer berörde även mig. Hon och jag skålade vid tolvslaget och sa att 2005 kunde i alla fall inte bli värre.

2005 - året då allting hände: Men det blev värre. Så oerhört mycket värre. Det här året glömmer jag aldrig. Det började med en storm, Gudrun. Men sen fortsatte det med många avgörande händelser för mitt liv att jag egentligen inte kan förstå hur det kan hända så mycket på så kort tid. 13 januari dog pappa. Det var såklart en chock för oss alla. Jag vet att jag själv aldrig kommer att komma över det. Min uppsats var klar och nu väntade en jättespännande slutspurt med ett stort teve-projekt i skolan. Men med pappas död vände allt. Frågorna var hur många som helst. Ett av de starkaste minnena jag har och som jag fortfarande inte riktigt klarar av att prata om är hans begravning i februari. Dels för att det var det sorgligaste jag någonsin varit med om och dels för att det var så väldigt fint och rörande att alla verkligen var där och visade sitt stöd. Jag glömmer er aldrig. 

Men jag tog examen och klarade teveprojektet med glans. Och tack vare det fick jag också mitt första journalistjobb på sommaren - på TV4 i Malmö. Och yrket var i princip bara en sak. Ångest. Sådan fruktansvärd ångest. Jag började fundera på om jag verkligen gjort rätt val. Hösten var upp och ner helatiden. Jag bodde hemma hos mamma igen i väntan på en lägenhet i Malmö.

Samma höst flyttade Bror och Svägerskan till NYC. Jag tror till och med en av dem flög på samma datum som pappa skulle ha fyllt 62 år. Deras flytt var självklart tufft för mig när det då bara var jag kvar med mamma. Familjen kändes väldigt stark men och för första gången väldigt splittrad, liten och jag kände mig nog egentligen väldigt ensam mitt i alltihopa.

Men sen kom Loff in i mitt liv. I oktober träffades vi hos en gemensam kompis i Växjö. Efter det blev det sena kvällar vid chatten, fikor och biljard. Sen var det bara så självklart. Det skulle ju bli vi! Jag började sakta men säkert känna mig lite mer hel.

2006 - pusselbitarna på plats: Jag flyttade till egen lägenhet i Malmö. Jag fick jobb på tidningen i Trelleborg och kunde då inte föreställa mig att jag om fyra år skulle sitta på den stolen som jag gör nu. I februari åkte jag och Loff på vår första resa ihop. Det blev självklart NYC till Bror och Svägerskan. Nervöst av många olika anledningar. Jag skulle "visa upp" min nya kille, jag skulle flyga stort plan och flyga långt och jag skulle för första gången sätta min fot i USA. Under året fick jag träffa Loffs familjer lite oftare och det kändes direkt att jag skulle gilla dem. Eftersom många av töserna började plugga efter mig så var de flesta iväg på annan ort det här året. Så året spenderades väldigt mycket med Loff trots att vi inte bodde ihop. På sommaren fick jag en bra position på tidningen och det var jag själv som sa till chefen att jag ville ha mer ansvar och göra mer. Så hon planerade om och jag hoppade nog egentligen upp ett steg för mycket. Men jag klarade det. Men efter att vikariatet tog slut såg det mörkt ut. Tack och lov var det bara deppigt i två veckor. Företaget omorganiserade, satsade på webben och jag var deras första val som ny webbredaktör. Jag fick fast anställning i en bransch där fast jobb knappt existerar.

2007 - nyheter till jul: Loff och jag kändes väldigt stabila. Vi bestämde oss för att skaffa något gemensamt. Det blev lägenheten som vi älskar lika mycket som vi gjorde den dagen som vi flyttade in. Vi har alltid känt oss väldigt hemma här. Vi flyttade hit i februari och har inte ångrat oss en sekund. Livet på tidningen bara rusade. En efter en av töserna trillade in i Skåneland igen efter studietiden och det var självklart superkul. Fler än jag trivs tydligen bäst på hemmaplan...På sommaren fick jag mitt livs första betalda semester. Helt underbart! Jag och Loff åkte till Turkiet en vecka och spenderade en del ledig tid i Stugan. På julen kom Bror och Svägerskan hem och berättade att de var gravida efter att ha försökt länge. Det var den bästa julkappen det året.

2008 - karriärklivet: Ytterligare ett år där mycket hände. Det bästa nu var att alla töserna, i princip, hade flyttat till Malmö och efter ett telefonsamtal kunde vi bara efter någon minut ta en fika eller mötas upp någonstans. Helt underbart! Därför införde vi också en-gång-i-veckan-fikan. 

I april fyllde mamma 60 år. Det blev en lång resa med massor av överraskningar till USA. Jag, Loff och mamma åkte över till Bror och en gravid Svägerska för att göra östkusten. Det blev NYC, Boston, Newport och Cape Cod. Resan var troligtvis den bästa i mitt liv och det kändes som alla verkligen behövde den. 

Ella föddes den 4 juni efter en dramatisk vattenläcka på tunnelbanan. Vilken cirkus. Men tillslut kom hon i alla fall. För tidig och pytteliten. Och vi satt per telefon hemma i Sverige och försökte föreställa oss hur det skulle vara att hålla henne. Loff och jag kunde inte hålla oss längre än till oktober. Då reste vi till NYC igen och spenderade en vecka tillsammans med Ella.

Det här året fick jag dessutom ett litet extra syskonbarn när jag fick äran att vara gudmor till lilla Ivar. 

Loff fick ett nytt jobb och bytte butik för första gången på många år. Jag fick en ny chef på tidningen och fick reda på att de villa ha mig på en chefsposition. Efter att flera gånger tackat nej tog jag ett väldigt avgörande beslut (tror jag) och sa ja. Jag tog jobbet och kände mig återigen ganska ensam och liten. På julen kom Bror och hans familj hem så att "mormor" också fick se sitt första barnbarn.

2009 - det hektiska året: Det fins ett uttryck som beskriver året väldigt bra. 190 km i timmen. Att vara chef och att vara ung tjej och chef är ett jäkla kliv på karriärstegen. Att dessutom ha tre olika chefer på ett år gör det vardagen ännu mer rörig. Och att ro det i land och fundera på vad man åstadkommit får mig att tänka både en och två gånger på vad jag egentligen vill. Vad vill JAG med mitt yrke, mitt liv. Vad betyder mest för mig? Är jag på rätt spår? Är det värt slitet? Året som gått har fått mig att fundera väldigt mycket på vad jag mår bra av och vad jag inte mår bra av. Jag vet några saker: jag har långt ifrån alla svaren än, jag har lärt mig så sjukt mycket det här året, jag är väldigt lik min pappa. 

Familjen och släkten har jag också funderat mycket på i år. Jag har liksom börjat förstå varför vi är som vi är, varför jag är jag. Inte bara förstå utan också att acceptera vissa saker. Jag vet att vuxna inte vet bäst, vi vet långt ifrån bäst. Vuxna gör misstag, om och om igen precis som yngre människor. Vuxna är inte modiga. Tvärtom ganska fega. De säger saker som de inte har en aning om att de aldrig borde ha sagt. Jag har också förstått att mina närmsta kan ha en ganska skev bild av mig och jag har lärt mig att det är helt okej att de har det. Bara jag vet vad jag vill och vem jag är. Vi tycker olika. Vi tänker olika. Vi funkar olika. Och så är det med det.

Förutom jobb det här året har ju husköpet varit det stora beslutet. För mig och Loff kommer det förmodligen betyda något helt nytt och lite av en nystart. Att Loff tog körkort och fick sitt knä opererat har också påverkat det här året mycket.

Vad händer då 2010?

Troligtvis kommer 2010 handla fortsatt mycket om jobb. Jag känner att det är hög tid för mig att verkligen komma fram till vilken väg jag vill gå. Inte bara följa den väg som alla andra vill att jag ska gå. I oktober går flyttlasset från Möllan till Hjärup. Det känns redan pirrigt i magen men också väldigt sorgligt. Jag älskar livet på Möllan så innerligt. Och livet hittills här har varit roligt och har bjudit på show varje dag utanför fönstret. Men det är tid att gå vidare. Som alltid. 

Livet går vidare.

Gott nytt år!