Tvivla aldrig på magkänslan

Det är likadant varje termin. Och vi börjar väl vänja oss nu. Videungen har minst två-fyra veckor innan han är varm i kläderna med kompisarna på förskolan igen. Han har egentligen bara en riktigt nära kompis som han är helt trygg med där, många andra vågar han inte leka med eller är de helt enkelt inte kul nog. Då går han runt mycket själv eller med personalen och har det lite svårt med att komma in i leken.

Härom veckan fick jag flera riktigt osmidiga kommentarer och åsikter av personal på förskolan om sonen och jag tog faktiskt lite illa vid mig. Ofta är det inte vad personer säger om dina nära och kära, eller om det mest värdefulla du har, utan hur de säger det. Något som var en kämpig morgon, eftersom Videungen inte ville till förskolan, blev hundra gånger värre för mammahjärtat.

Jag gick hem med känslor som "är det fel på mitt barn" eller att "mitt barn inte är lika bra som andra". Hemska tankar att få som mamma - det vill jag lova. När sådana tankar kommer får jag så otroligt dåligt samvete. Hur kunde jag ens ta åt mig? Hur kunde jag tänka så om mitt eget barn? Jag känner ju barnet allra bäst så jag är väl mamma nog att avgöra när något skulle gå utanför det "normala". (Vad som nu egentligen anses normalt..?!) Den här morgonen var kämpig och jag behövde som förälder stöd av personalen vid lämning. Jag behövde inte höra om nya orosmoln om barnets beteende.

Det hela handlade egentligen om att Videungen är ett försiktigt barn som behöver utmanas för att våga.

Nähä??!! Är det något som jag och Loff ständigt gör är det att öva på att utmana honom med nya saker och nya situationer och det går verkligen framåt. Vi är inte på något sätt begränsade i livet och anpassar inte vardagen efter honom. Han får liksom lära sig och utvecklas efterhand som alla andra barn också får. Enligt mig är det underbart att se honom klara nya saker, våga saker som han aldrig tidigare vågat och se hans egen stolthet i ögonen när han fixar en ny utmaning. Så tror jag alla föräldrar känner när barnen klarar något nytt riktigt bra.

Det låter kanske som att vår son är väldans tillbakadragen? Det är han inte. Men när det gäller nya barn kan det ta lite tid i början för honom. Han är inte den som kastar sig in i leken efter två minuter. Och skillnaden idag och ett år tillbaka är enorm!

Fortfarande kan det vara så ibland att han har lite svårt i början att hitta in i leken men vi föräldrar vet att det lossnar och att hans startsträcka kan då och då vara lite längre än andra barns.

Och mycket riktigt. Nu har det plötsligt vänt. I dag fick jag världens bästa kommentar från personal på förskolan om vilken skillnad det är från hans andra vecka efter jullovet. Hur bra det går nu, han har hittat nya vänner, tar för sig, kan precis som andra, pratar och busar. Personalen såg nästan förvånade ut. Och jag som mamma visste egentligen det här hela tiden och försökte förklara att det nog skulle lossna. För han kan såklart. Det är bara lite extra mod som behövs. Han är knappast så här hemma om jag uttrycker det milt...

Hade Videungen varit kvar på samma avdelning som tidigare år hade personalen där vetat om det och förmodligen inte ens kommenterat utan haft tålamod i någon vecka till i alla fall. Men avdelningen som vi är på sedan augusti har haft stor personalomsättning och därför känner den personalen inte honom på samma sätt. Som förälder känns det alltid så bra när man får återkoppling och när barnet "blommar ut".

I veckan började Videungen på sin första fritidsaktivitet. Dels för att han ska få egentid nu när lillebror kommer men också för att han ska utmanas i ny grupp på ett nytt ställe. Det vi valt att ta del av nu är den klassiska Bamsegympan som finns på många ställen i landet. Han verkligen älskade det! Vilken succé. Ja han till och med grät när vi lämnade lokalerna eftersom han inte ville att det skulle ta slut. Och i den gruppen var han absolut ett av de modigare barnen. Vilket gjorde mig ännu mer besviken över personalens kommentar.

Älskade unge! Du gör mig stolt varje dag!

Mjuka paket på födelsedagen

Min födelsedag blev verkligen lyxig och lyckad. Det blev sång på morgonen från både Videungen och Loff. Det var så roligt att höra deras förberedelser och att Videungen var så taggad att han bara inte kunde förmå sig att viska utan nästan skrek ut rena glädjemeningar för att han skulle få lov att vara med att överraska mamma på morgonen. Gullunge!

Jag fick hela tre paket av Loff med kläder. Alla innehöll kläder från Åhléns Wera. En superfin svart stilren klänning och två tröjor. En tröja fick jag byta helt och komplettera med andra Werakläder idag eftersom storleken var fel och det inte fanns rätt nu när jag väl skulle byta. Men det var verkligen riktiga toppenkläder.

På förmiddagen kom Nobeltanten och vi käkade födelsedagsfrukost ihop. Jag blev uppvaktad med paket som innehöll världens skäraste mjukiskläder. Det finns en viss risk att det blir mycket mjukis framöver...

På eftermiddagen när jag hämtat Videungen kom sen traditionsenligt min mamma och Svärmor på besök. Tyvärr glömde vi helt bort att föreviga detta...

Jag fick presentkort på fotvård, mjukisbyxor, pyjamas, amningslinne, nagellack och en bok. Allt enligt önskelistan.

Tack alla ni som uppvaktade mig igår med besök, snigelpost, samtal, sms, facebookhälsningar och annat!

Hur ska man inte göra när man har 2?

Jag efterlyser alla era bästa tips inför att bli tvåbarnsmor.

Hur löste ni nattningar när ni var själv? Hur fixade ni dagarna då storasyskonet inte gick på förskolan? Sömnlösheten i kombination med att inte bara ta hand om bebis utan också underhålla en stor? Vad var era största utmaningar och hittade ni några knep? Vad var ni inte beredda på? Vad glömde andra berätta för er?

I vår hemkommun får storebror vara på förskolan 15 timmar i veckan tis-tor klockan 9-14. Jag har förmånen att ha en make som ofta slutar jobba redan vid 15-tiden eller 16-tiden men ändå. Måndagar och fredagar får vi nog se till att ha planerad underhållning i någon form.

Jag skriver inte det här på något sätt för att börja gnälla över vår kommande sits men jag tar tacksamt emot bra knep som funkade för er. Ett bra tips brukar ju till exempel vara: sänk kraven!

Men det där är alltid lättare sagt än gjort.

21 dagar kvar...

...inte för att man på något säkert sätt vet att bebis ska komma den 29 januari men så har jag i alla fall något att utgå ifrån i runda slängar.

Så här på upploppet känns det sjukt pirrigt. Varje dag tittar jag ner på magen och tänker: förstår jag det här?!

Konstigt nog, trots att jag varit igenom det tidigare, så gör jag nog inte det ändå. Det känns ändå nervöst som tusan och jag är precis lika nyfiken den här gången hur allt ska kännas, bli och hur bebisen ska se ut när den visar sig för första gången.

Graviditeten den här gången har varit extremt lik den då jag väntade Videungen.

Illamående som de första cirka 20 veckorna men mer såklart på mornarna. Jag har kräkt i princip varje morgon hela graviditeten, det vill säga ulkat och kräkt det man nu kräket på tom mage, precis som förra gången. Och precis som senast är jag åter mer illamående nu på slutet – även dagtid. Det har helt klart varit lättare att hantera kräket den här gången för nu förväntade jag mig inte att det skulle gå över. Det trodde jag hela tiden med Videungen och blev därför ständigt besviken när det där illamåendet höll i sig.

Ont i revbenen minns jag att jag hade förra gången något alldeles djävulskt. Och jag hade det tidigt trots liten mage. Det har kommit mer nu på slutet. Likaså hade jag mitt livs första halsbrännaproblem med Videungen – det har jag inte alls upplevt på samma jobbiga sätt denna gången även om det förekommer.

Jag har inte haft foglossningar eller ligamentbekymmer i någon större grad vad jag har förstått. Varken nu eller med Videungen. Däremot har jag upplevt ett ökat tryck tidigare neråt den här gången och därför varit oljig att bebis skulle komma alldeles för tidigt. Jag har också varit mer påverkad av stress tror jag denna gång. Och mycket mycket mer sliten där här gången. Förmodligen eftersom jag inte kunnat ta det lugnt eftersom där redan finns ett barn som vill ha uppmärksamhet hela tiden och att jag dessutom varit på nytt jobb.

Jag har också känt av sammandragningar den här gången de sista två månaderna men som lugnade sig så fort bara jag lugnande ner tempot lite i vardagen. Jag hade inte en enda sammandragning förra gången konstigt nog.

Magen är också precis som förra gången väldigt långt ner och jag får precis som senast många kommentarer om hur liten jag är.

Så ja, i det stora hela är det väldigt likt. Många upplever ju två helt olika graviditeter men så har det inte alls varit för mig. Nu håller jag bara tummarna att förlossningen blir så bra som senast – gärna ännu bättre och kortare. Jag ska erkänna at jag ändå är sjukt nervös inför vad som väntar...

Önskningar till en 34-åring

Högst på önskelistan i år står såklart att lillebror kommer till världen under normala och bra förhållanden och att allt går bra med oss alla involverade. Han behöver kanske inte direkt dyka upp på självets födelsedagen men det är ändå en önskning som helt klart står högst upp på listan.

Men förutom det finns det en hel del önskningar faktiskt till årets födelsedag. Som alltid när det gäller mig...

• Presentkort på Cos (finns i Malmö)
• Pyjamas/nattlinnen storlek M/L
• Mjukisbyxor (ej träning utan att ha hemma)
• Toppar som är lätta att amma i dvs med knappar eller enkla att dra åt sidan
• Presentkort på Footlight
• Trosor modell hipster storlek M/L
• Nagellack (hellre mörkare nyanser än ljusa men mörklila har jag redan en hel del)
• Presentkort på fotvård eller massage eller ansiktsbehandling