En jul som blev som vi ville

 Vill dela med mig lite av årets jul. Eftersom vi har några jular i backspegeln som varit mindre bra med diverse magsjukor så känns det viktigt att också skriva när det faktiskt blir sådär bra som man önskar. Vi firade julafton hemma hos min mamma. Veckan innan hade Lillebror fått ett febervirus i fem dygn och Videungen fick samma i sju dygn, båda drog på sig öroninflammation dessutom. Så vi var återigen ödmjuka inför julen... Men vi slapp både jag och Loff att bädda ner oss med feber över jul tack och lov.

 Däremot fick min stackars mamma viruset och hade därmed feber i några dagar och kände sig vissen i en vecka. Hon insjuknade natten till lille julafton. Men med Alvedon gick det skapligt och vi kunde fullfölja julen. Naivt trodde jag då att jag inte kunde smittas eftersom jag inte fick viruset från mina slemmiga och hängiga söner. Ack så fel jag hade, men det är en annan historia.

 På julafton träffade vi mamma till lunch och då äter vi alltid det klassiska julbordet med sill, skinka och diverse annat såklart. Vid halv tre anländer mina två mostrar och min morbror och då äter vi som alltid mandelmusslor, pepparkakor och prästens hår. Här har det varit lite olika tidigare år men så blev det i år. Och mandelmusslorna är ju ett måste för både mig och Loff. Och Prästens hår har Moster gjort i många år speciellt till mig. Det är sååååå gott!

 På kvällen blir det alltid lutfisk/torsk, senapssås, potatis och ärtor. Sen vid 18-tiden kom då äntligen Tomten. Väntan blev alldeles för lång i år för Videungen som inte var riktigt i form på grund av öroninflammationen. Men när väl Tomten kom blev det succé! Nästa år när Lillebror också är mer med i matchen så kommer vi tidigarelägga Tomten så att han kommer efter fikat. Då blir nog alla nöjda och glada. Tomten var precis som i fjor Loff bror som gör ett utmärkt jobb som Tomte.

 Vi kunde öppna klapparna i lugn och ro eftersom Videungen började att öppna det största paketet som var ett piratskepp som vi hittade begagnat på Blocket. Det var dessutom i väldigt fint skick! Han ville leka med det direkt och det gav oss lite lugn och ro att öppna både våra paket och Lillebrors. Och Videungens lite där emellan när han kunde pausa leken.

 I år gav vi en hel del välgörenhet. Jag tycker det känns bra att göra det ibland när man framförallt har två lyckligt lottade ungar som får mängder av leksaker och redan har det mesta fast de bara är några år gamla. Då är det bannemej inte mer än rätt att ge tillbaka lite i olika former då och då. Så det fick bli så i år.

Ett försök att föreviga mig och barnen Lillebrors första jul.  

På juldagen var det sedan dags för andra sidan det vill säga Loffs sida. Juldagen firades hemma hos oss i år och det blev som vanligt julbord och knytkalas. Det blev också en mycket lyckad tillställning där alla var på gott humör och verkade peppade på att fira jul. Här träffas vi också traditionsenligt till kaffet först eller egentligen glögg och mandelmusslor. Sen efter det kör vi igång ganska direkt med maten. Efter maten kom sen Tomten igen.

 Här är Tomten - fast innan vi bestämt om han skulle dyka upp även denna kväll eller om vi bara skulle dela ut klapparna. Men med lite improvisation och lite avledning för de små så lyckades har byta om och få med sig en säck med paket. 

Videungen kommenterade att Tomten hade en annan lykta denna dag. Dagen efter undrade han varför Tomten hade lösskägg och lösnäsa. "Skägget hängde så här rakt, mamma?!" Ja, herregud, vi får göra det lite klurigare nästa år. Han förstod absolut inte att det var Loffs bror men började ändå på något sätt förstå att det kanske inte var den riktiga ändå för varför skulle han ha lösnäsa? Vi får jobba på den familjen, hehe.

 Loffs syster kom ner från Götet och gav Videungen en klapp som han lekt ihjäl sig med de senaste dagarna. En "kassa-Pirat" (har lite missuppfattat det ordet) som tar kortbetalning och har rullband och blippar så där som riktiga kassor gör. Ja, här leks det affär mest hela tiden. 

Lillebror verkade helt obekymrad när det kom till Tomten och gillade det här med pappret såklart på alla paket. Så som alla i hans ålder gör.

Vi tackar så väldans att denna familj fick fira en frisk jul tillsammans. Det var härligt! Två dagar senare totaldäckade jag i feber. Jag som ALDRIG får feber! Jag låg med feber i fyra dagar och de första två dygnen var helt klart värst då jag bara låg i sängen mer eller mindre. Därmed missade vi nyårsfirandet och Videungen drog på sig ögoninflammation och någon form av ny förkylning tror jag. Så då fick vi ställa in. Nu mår vi alla bättre...en stund i alla fall.

Vi hoppas som sagt på något färre virus i alla fall på Lillebror detta år...

Hej 2018!

Tänkte traditionsenligt sammanfatta det här fantastiska året som vi nu lämnat bakom oss. Tyvärr hann inte detta inlägg bli klart till nyårsafton denna gång heller men så är det i ett mammaliv där det är fullt ös precis hela tiden. 

 Årets mest fantastiska händelse är ju självklart vår Eskil som kom den 1 februari. Hur ont det än gjorde och hur förbannad jag än var över att vi kvinnor ska behöva genomgå förlossningar, den typen som bara känns för jävligt, så är det såklart helt överväldigande och fantastiskt att få en liten gosse till som är alldeles perfekt!  Tack, who ever, som gav oss just honom. Bilden ovan är ungefär tre timmar efter förlossningen och jag vet att jag var helt fylld av samma tanke om och om igen: "detta är det vackraste bebis jag sett och hur kunde vi få en till som ser så fin ut".

 Vissa saker kommer man såklart minnas för evigt. Annat försvinner tyvärr av all utmattning och babybubblaförvirring. Men här är i alla fall bilden när vi är på väg hem i ett vinterkallt Lund. Denna bilfärdens tankar skiljde sig mycket från den som jag hade på väg hem med Videungen. Nu handlade det så mycket om just Videungen, inte kanske om bebisen. "Vad ska storebror säga? Jag vill bara krama honom och visa honom hans lillebror! Kommer han bli glad eller kommer han inte bry sig alls? Ååååå låt oss bara komma hem!!"

Till slut så kom både min mamma och Videungen hem och mötet blev helt enormt. Han höll sin lillebror som att det var det finaste och ömtåligaste han hållit i sina armar någonsin och jag kommer ALDRIG ALDRIG glömma blicken. Vilken kärlek - redan där! Han var helt tagen av stunden. Vår fina goa 3-åring som nu var storebror. Jag gråter nästan bara jag tänker på det.

Och mitt i allt satt jag själv med alla mina känslor och tänkte: "Hur kunde vi få två så fina pojkar? Hur kunde allt gå så här bra?"

 När Eskil var nyfödd kom vintern. Snön kom som ett väldigt praktiskt underhållningspaket. Loff kunde enkelt gå ut med Videungen i snön och roa dem båda och vi slapp dra iväg på badhus och annat för att underhålla honom de här första veckorna (vi var lediga från förskolan då). Vi ville verkligen att han skulle få tid och känna sig sedd och jag tycker att det hela blev bra ändå. Tack, ibland, vädergudarna!

 Jag minns hur omöjligt jag tyckte att det kändes att vara ute med två barn själv i början. Ett som plötsligt började skrika efter bröstet och vägrade napp och en som var uttråkad och hade sina utbrott. Att amma ute i kylan visade sig vara riktigt otympligt och inte så bra för mjölken som stockade sig (man kan ju inte alltid med två barn bryta upp aktiviteten och dra hem in i värmen menar jag).

 Det tog sin lilla tid innan jag hade fått in rutinen på morgonen och det här med att hantera två barns behov på bästa sätt. Självklart är tiden en oerhört lyxig tid men också tärande och stressande. Och man själv får bannemej inte mycket tid att klä på sig och kamma håret på morgonen när ett barn ska till förskolan. Men sen gick det bättre allt eftersom och ja, som säkert många känner igen, får man till slut lite bättre snits på det där. Bilden är nog från en morgon då Loff har en ledig dag mitt i veckan gissar jag. (De mornar som jag snart lärde sig att INGENTING fungerade. Konstigt det där, att två vuxna ibland är sämre än en vuxen. Igenkänning på den, småbarnsföräldrar?)

 Jag har redan visat upp en hel del bilder från årets mest efterlängtade besök. Bror kom med Svägerskan hela vägen från San Diego i mars. Själva åkte de till Stockholm för att sälja lägenheten där för att verkligen kunna rota sig i USA. Vi passade barnen under tiden tillsammans med mamma. Videungen älskade varenda dag och han pratar om sina kusiner nästan varje dag och längtar så efter dem.

Senast idag kollade vi på filmer från besöket och han skrattade så han nästan grät. Jag tycker fortfarande att det suger oerhört att ha nära familj så långt bort, framförallt när man ska försöka förklara för barn varför man inte bara kan hälsa på som hos alla andra. Men å andra sidan utnyttjar vi varenda sekund när de väl kommer på besök för vi vet aldrig hur långt det är till nästa gång.

På tal om Bror har han och Svägerskan köpt ett fint hus i San Diego i år. Så de gjorde verkligen helt rätt när de sålde lägenheten i Sverige så de fick den möjligheten.

 Det lyxigaste under det här året har helt klart varit att få följa ett syskonpar. Våra barn som syskon. Blir varm i själen när jag tänker på det. Att få se hur de interagerar, hur de utvecklas ihop, hur den store älskar sin lillebror och hur den yngste tycker storebror är det roligaste på jorden - det är absolut det bästa med att ha flera barn!

Lillebror har nästan från första stund tittat på storebror med stor beundran och när Videungen busar skrattar han högt och blir alldeles uppspelt. Videungen vill gärna hålla och gosa med Lillebror och Lillebror vill också gosa men framförallt bitas. Aj! 

Jag kommer aldrig glömma första gången de badade ihop i badkaret. Då skickade Loff en bild till mig för jag var inte hemma. Jag ville nästan ta bilen och köra hem för att vara med och se det själv. Det tyckte jag kändes så stort: att de kan bada tillsammans - underbart!

En annan stor grej i år har helt klart handlat om Videungen utveckling. Vilka språng han tagit när det gäller modet. Det började med att han villa prova springa Kalvinknatet som anordnades i Staffanstorp. Det var då någonstans vi började märka en stor skillnad i självförtroende.

Loff har försökt ge Videungen mycket egentid med honom. Han sprang loppet med honom, gick på Bamsegympan, åkte tåget till Göteborg och hälsade på sin syster och hängde med på simskola. Detta är exempel på några av de aktiviteter som jag är helt övertygad har stärkt Videungen och gjort att han faktiskt vågar prova och får öva sig mer att vara i nya grupper med andra barn.

 

 Simskolan bytte vi till och lämnade därmed Bamsegympan. Anledningen var att att Videungen plötsligt älskade att bada i pool i somras hor Loffs syster och vi ville uppmuntra det. Så vi frågade vilket av det han ville göra och då var det absolut och bestämt simma. Simskolan har varit succé trots mycket enkelt koncept. Han kan inte allt man ska kunna vid terminens slut i den gruppen men han är också två år yngre än de andra och hans framsteg har gjort oss riktigt förvånade. Att han vågade doppa huvudet under vatten i slutet av terminen gjorde denna mor oerhört paff.

Den här föräldraledigheten hade ju absolut inte varit så fantastisk utan min mamma. Vi har hittat på mängder av grejer. Vi har setts flera gånger i veckan och gjort många utflykter ihop. Dessutom har vi spenderad massor av dagar hemma hos henne och hon har hjälpt, stöttat och avlastat oss massor. Det är otroligt lyxigt att ha sin mamma ett samtal bort när något kör ihop sig. Tack snälla, snälla mamma för allt du gör för oss!

Alla i familjen blir ju extremt viktiga när man får barn. Innan är familjen också viktig såklart men med mig hände det något när jag fick egna barn. Då blev det självklart att försöka göra det så bra som möjligt för barnen så att de får tid med sin släkt. Att mina barn inte har någon morfar är väldigt sorgligt. Jag tänker mycket på det och nu när vi förstått att Lillebror just är väldigt lik min pappa känns det så konstigt på något vis. Jag påminns liksom om det oftare.

Så därför försöker vi njuta till fullo av att barnen har den där stora härliga familjen med kusiner, mormor, farmor, farfar, våra syskon, våra släktingar, ingifta eller respektive som bevisligen betyder mycket för dem. Videungen pratar mycket om alla i familjen och påtalar ofta när han saknar någon. Tack alla för att ni är så fina med våra barn och bryr och engagerar er!

Ett nytt liv började i år. Videungen blev 15-timmars barn på förskolan vilket innebar att han bara går tisdag till torsdag några timmar. Plötsligt lärde vi känna de andra barnen som gjorde likadant och vi kunde börja umgås på lekplatsen varje dag efter förskolan. Rymdlekplatsen, mellis och lek. Det lärde Videungen massor och jag fick nya vänner på köpet. Så kul de haft och att som förälder få följa med och se när ens barn lär sig leken och samspelet med andra barn och att de blir allt mer självständiga är superspännande. 

Vi trivs också mycket bättre på förskolan där de detta året fått ordning och struktur på ett sätt som är imponerande. Det märks på barnen att de är tryggare vid lämning och med rutiner. En morgon fick vi föräldrar take away kaffe med en liten lapp där de önskade oss en skön dag medan de tog hand om barnen. Otroligt!

Att vilja klä ut sig när förskolan ordnar något, att vilja gå till förskolan fast man är ledig för att de bjuder in till fest - ja, det är sånt som Videungen VILL nu. Helt otänkbart för ett år sedan. Förskolan har haft lucia, Nallefest och Nobelfest bland annat och Videungen älskade alltihop.

Under hösten har de här två hängt MYCKET. De andra kompisarna började full tid igen på förskolan och kvar fanns denna lilla tjej. Tack och lov att inte alla började full tid igen och lämnade Videungen kvar själv alla dessa timmar efter förskolan! Det har blivit mycket lek och kompromissande mellan dem och tids nog har de hittat varandra oerhört fint. De är verkligen kompisar och vill aldrig gå hem och vill stundtals vara både tvillingar och flytta hem till varandra (tror de...). 

Och så jag och mina vänner då? Jo, vilket år. Ledighetsligan är maxad kan man säga. Under året har jag varit ledig tillsammans med mina allra bästa vänner. Även om inte alla fick barn i år har vi överlappat fint. Någon började jobba och då kom nästa bebis och så där har det hållit på. Det har ibland nästan varit att vi har fått avböja vissa dater för att tiden inte räcker till - så många har det funnits att hänga med på dagarna. Jag älskar det!

 Likaså har jag och min fina före detta kollega fått barn med 17 dagars mellanrum och har försökt träffas så ofta vi bara kunnat. Det har varit fantastiskt kul och givande och jag har njutit varenda sekund! Hon har dessutom en pojke som är 5 år som Videungen lekt med de gånger vi träffats med båda barnen.

Alla mina vänner har fått sitt andra barn vilket varit väldigt behändigt. Mina vänners barn blir Videungens kompisar och vi kan alla ses och leka. Alla har något ut av mötena och det känns grymt lyxigt!

Sprallis och Videungen är precis lika bra vänner än. I år har de haft sin första sova-över-träff och vi har kunnat ses relativt ofta. De älskar att ses och är helt slut när lekträffen är över. Vi vuxna ser dem knappt utan de far bara in på rummet och där sitter de sen och leker och leker och leker.

 Sommaren har jag berättat om men i det stora hela var den lång och mycket lyckad. Här bland annat bilder från Göteborg, Rörö och Ölandsresan.

Under föräldraledigheten tänker jag klappa mig själv på axeln och berömma mig för att jag verkligen utnyttjat det som erbjuds i kommunen med omnejd. Vi har då inte suttit hemma mest och kollat på tv...

Vi har varit på många teatrar vilket Videungen  älskar...

...vi har varit på superhjälte-lördag på biblioteket, ett av många biblioteksarrangemang vi utnyttjat...

...träffat räddningstjänsten och polisen i byn när de kom på besök...

 ...upplevt Bamse på Malmö arena, Videungens stora favorit och mycket mycket mer. Öppna förskolor, sångstunder och museer. You name it!

 Ja, mycket fokus på barnen blir det. Kanske för mycket ibland. Loff och jag kom iväg och firade vår bröllopsdag på Malmö live men det har inte kryllat av vuxenaktiviteter. Vi har också varit iväg dagtid med Lillebror några gånger. En gång har vi haft barnpassning på kvällen för båda barnen då vi skulle på 40-årsfest hos Palla och Charles. Vi inser väl att vi kanske behöver lägga större fokus på oss vuxna 2018. Mer vuxentid och mer underhållning för att själva också orka engagera oss i barnens värld på ett bra sätt.

Stolt så jag spricker är jag i alla fall över Loffs studier som han klarat under året. Inte en omtenta så långt ögat når. Men visst sliter det att jobba 100 procent och plugga 50 procent under småbarnsåren. Det vill jag lova. Vi försöker hålla ut. Det kommer ju något gott ur det förhoppningsvis och en ny karriär för Loffs del.

 Hur har jag då upplevt föräldraledigheten? På ett helt annat vis än förra gången. Absolut! Jag är sliten och trött mest hela tiden. Lycklig men sjukt sliten. Ont i kroppen, tar inte hand om min hälsa som jag vill och har ju inte upplevt att jag varit "ledig" på samma sätt som med Videungen. Man trollar med knäna stundtals och det mesta går riktigt bra. Men jag är trött och har haft mina värsta utbrott på familjen det här året gissar jag. Att vara arg för man är trött och tålamodet tryter är ju såklart tyvärr väldigt vanligt.

Förra gången hade jag det sjukt tufft med sömnen. Jag tål betydligt mer nu och märker att jag vant mig att aldrig få sova ordentligt. Men den här föräldraledigheten har varit som ett heltidsjobb. Verkligen! I alla fall eftersom jag velat dra iväg med två barn och hitta på mycket saker nu när vi har möjligheten. Då blir det självklart jobbigare. Men också lättare eftersom det händer saker och jag då slipper underhålla 4-åring som är uttråkad hemma.

Jag är sjukt tacksam över alla fina stunder jag fått med barnen och kanske framförallt med den äldre som nu förstår mycket och kommer att komma ihåg en hel del. Den tiden kommer jag förmodligen aldrig få med Eskil då det kommer vara mycket jobb och eftersom jag gissar att vi inte skaffar fler barn.

Och vem är Eskil då? Jo, en kille som finner sig i det mesta. Som har hängt med och tålt att hänga med. In och ut ur bilden, sova bland stimmiga barn, inte fått alls samma rutiner som Videungen fick tidigt och han har tagit det hela bra. Nu den senaste månaden har han skaffat sig en stark vilja och pekar bestämt på saker han vill ha och får vansinnesutbrott om han inte får det han pekar på. Han älskar att badar, älskar det!! Är inte övertygad än om att mat är något njutbart men det där går just nu allt bättre. Han är idag 11 månader och kan sätta sig på knä men absolut inte gå. Han kan inte ens dra sig upp med hjälp av möbler. Han hoppar mest runt på rumpan och leker glatt med bollar, tågbanan och vill ha saker som blinkar och lyser och som inte är jättelämpliga för honom. Han säger inga ord än förutom att han säger bland annat "Da" och pekar frenetiskt flera gånger i minuten typ.

Julen blev fin trots virus som slog till hårt innan och nu efter. Men julafton och juldagen klarade sig och det var det viktigaste. Det är vi glada för!

2018 väntar ny bransch och nytt jobb för mig. Under året skrev jag på för en fast tjänst inom bankvärlden och ska nu börja jobba som kommunikatör med digitalt fokus. Det känns superkul och så pirrigt. Jag lämnar därmed journalistiken och känner mig faktiskt fri på något sätt. Att få och kunna vädra sin åsikt mer ska bli otroligt skönt. Jag har känt mig låst måste jag erkänna. Nu blir det något helt annat och vi får se hur jag trivs med det! Arbetsplatsen verkar vara supertrevlig. Jag får väldigt bra pendling och bra villkor/arbetstider så jag känner mig väldans nöjd.

I mars byter jag och Loff. Då blir det ut i vuxenvärlden igen och i arbetslivet för min del. Loff tar över dagarna här hemma med två barn och fortsätter studierna. Det ska bli spännande och se var det här året tar oss.

Hej 2018!