Konsten att komma i kostymen

Så sitter jag nu här med pirr i magen, ett huvud fullt av tankar, en ny kalender som redan är nerklottrad med alla de 100 frågor jag bär inom mig, en nyduschad kropp, ställd väckarklocka och framtagna kläder som väntar imorgon i badrummet. Klockan 6.15 imorgon tassar jag försiktigt ner där nere, startar kaffekokaren, brer mina mackor, gör mig i ordning på toaletten på nedanvåningen för att inte väcka huset, läser tidningen och smyger sen tyst ut till bilen som tar mig söderut. Mot jobbet.

Ett år och lite till. Hur kommer man ikapp liksom? När jobbet dessutom ändrar riktning precis hela tiden. När allt har handlat om nerdragningar och besparingar, omorganisationer, slimmade redaktioner och tråkiga besked de senaste fem åren?

Jo, nu efter att jag tagit kontroll över alla mina frågor och faktiskt ägnat en stor del av kvällen till att plita ner dem i min kalender gäller bara en sak: att hoppa på tåget i farten och hålla i sig med ett fast grepp. När tåget väl stannar vid stationen en gång om dagen gäller det att verkligen stanna och att vara precis lika närvarande på stationen som på tåget. Att verkligen kunna stanna i nuet med Videungen och Loff som väntar här hemma. Vara ledig. Fri. Det känns just nu som den absolut tuffaste utmaningen.

Under året som föräldraledig har jag funderat flertalet gånger under just vackra promenader vem jag är utan mitt jobb. När jag bara är jag. Mamma, hemma, "ledig". Jisses, vad ens identitet sitter i yrket. Det känns skönt att ha fått en paus och ha fått rejält perspektiv att ett jobb är viktigt men inte den jag faktiskt är. Jag vet vem jag är nu även utan mitt jobb och ibland har det varit ganska skrämmande. Men mest känner jag mig väldigt trygg i mig själv. Jag undrar egentligen hur många som går runt med sin yrkestitel som en slags sköld eller kostym. Som en id-handling, ett bevis på att man är något. Egentligen är det ju ganska löjligt. Förståeligt ja.

Men visst känner jag nu själv tydligt att på bara två timmar ikväll att jag sakta redan har gått i kostymen. Benen är i byxan men nu ska livremmen dras åt och kavajen ska komma på plats. Förmodligen är jag helt klädd igen på fredag lagom till helgen.

Vill ni påminna mig själv att jag en gång visste vem jag var utan mitt jobb när allt bara rusar för fort och det känns som att det handlar om liv och död fast att det förmodligen inte gör det?

Sista dagarna innan jobbsvängen

Gårdagen. Ja. Gårdagen orkar jag inte ens beskriva allt för mycket. Den började jävligt dåligt. Men det ordnade upp sig till slut och slutet av dagen blev ju en riktig fullträff.

Vi. Gick. På. Bio. På. Kvällen. Utan. Barn. Mormor. Nattade. Själv.

Toppen! Det gick. Jag vågade, trots att Videungen stod i dörrfönstret och skrek och grät efter oss när vi körde iväg. Men Mormor kan hon.

Igår var det ett helt galet bra höstväder. Slottsparkens trädgård kändes som sommar.

 Tekniska museet.

Bilar, bilar, bilar.

Motorcyklar och annat spännande fanns ju också. Videungen var i paradiset. Springa runt och titta på allt, intrycken var MÅNGA!

 Stadsbibliotekets barndel är helt fantastisk bra.

 Det gäller att vara i tid nu när vi äntligen har barnvakt... Vi hann läsa biotidningen både fram- och baklänges.

Ledsen

Det var den familjesemestern. Fuck everything. 

Veckan som gått

Videungen fick sin tredje vaccination i torsdags. Och med tanke på hans reaktion förra gången var jag grymt beredd på en kväll full av kaos, skrik och hysteriskt gråt. Men allt gick hur bra som helst. Både nattning och natten var väldigt harmonisk och han verkade totalt opåverkad.

Till och med en stund efter han fått sprutan kunde han glatt vinka hejdå till bvc-sköterskan. "Nu blåser jag såpbubblor utav bara helvete", sa hon och gav sig verkligen tusan på att han denna gång skulle lämna rummet glad. Det var verkligen såpbubblor överallt! Men det gjorde ju också succé. Videungen har nämligen de senaste bvc-besöken totalt kraschat och gråtit som att  han känner sig skrämd, vilket nog även hon tröttnat på, haha!

I veckan besökte vi även Gammel-Mormor det vill säga min Mormor. Det kändes som allt för länge sen och nu eftersom Mormor inte orkar vara med på kalasen hemma hos oss på grund av för mycket folk, transporten osv, så kände vi att det skulle vara kul att fira Videungen hemma hos henne istället. Vi åkte dit med en massa kakor och hade en trevlig eftermiddag.

En av veckans kvällar ägnade jag helt och hållet åt mig själv. Jag for iväg till Emporia och shoppade nya kläder inför jobbstarten. Det kändes superlyxigt även om jag egentligen inte hittade något riktigt wow-plagg. Men det blev ändå en hel del nya blusar, tröjor, en sjal och nya strumpbyxor. På vägen hem fick jag dessutom tillfälle att ta en kopp te hemma hos Fru Nordanå som bor i närheten.

Igår jobbade Loff sin sista arbetsdag på länge. Nu är hans pappaledighet inledd och det känns härligt och på ett annat sätt lite sorgligt. Nu måste ju jag gå upp tidigt varje morgon och ge mig ut i trafiken, ta en massa ansvar, försöka känna mig motiverad, orka vara på topp på jobbet och sen hemma med familjen! Det kommer nog gå bra så länge jag får sova men det är klart att det känns lite skakigt att komma tillbaka.

Nya livet börjar tack och lov inte förrän på onsdag. Nu njuter vi av helgens alla hittepå och en ledig måndag och tisdag tillsammans.

Vilken kalashelg!

Helgen har verkligen varit fullspäckad. Kalas i dagarna två och Videungen har haft två mycket lyckade kalas där jag är den första att erkänna att jag verkligen ansträngt mig mycket för att hans första kalas skulle vara bra. Eftersom vår familj nu är så stor och dessutom bara blir större är vi i princip tvungna att dela upp familjen på två dagar, om vi nu inte skulle behöva hyra lokal (vilket vi absolut inte orkar). Så först kom Loffs pappas sida tillsammans med min familj och sen dagen efter kom Loffs mammas sida. I efterhand insåg vi att det verkligen inte hade gått på något annat sätt. Och dessutom förlängde vi det roliga både för oss själva och för Videungen.

Jag inser att Videungen inte kommer att minnas något av detta framöver men för min egen del ville jag att det skulle kännas som ett riktigt barnkalas och därför lades extra krut på till exempel kakbuffé med sju sorters kakor där många bakverk var lite extra festliga.

Det blev premiär för egna hemmagjorda cake-pops, lemoncurd-cup-cakes med frosting och pynt, kanelbullar, choklad- och kokostosca, småkakor. Mamma har verkligen hjälpt till att baka under hela månaden här innan faktiskt och det är jag verkligen tacksam för. Det var roligt att pyssla lite extra inför ett kalas men igår kväll vi alla nog rätt slut ska jag erkänna. Vi bjöd på käk också båda dagarna vilket gjorde att kalaset varade lite längre än bara precis "hej-hejdå" som det kan kännas ibland.

 Och så blev det såklart en massa fina paket. Videungen öppnar här en mycket fräsig polisbil som Farfar och E kom med. Han fick många fina kläder, leksaker och böcker. Videungen älskar verkligen att sitta och titta i böcker.

 Familjens nyaste tillskott kom också och firade Videungen. Lilla Isabella är tre månader nu och är Loffs lillasysters andra barn. Familjen växer som sagt! På bilden syns Isabellas Mormor E.

 Härlig bild på en härlig pojk på en kul bil!

Dagen efter kom som sagt Loffs mammas sida. Vilken lyx att ha en så stor familj! Här blev det lite annan meny men samma sorters kakor. Och självklart blev det ännu fler paket som skulle öppnas. 

Tack alla som kom på kalasen och firade vår underbara Videunge så fint!

Bokslukarna möter hösten

Vår bokcirkel för föräldralediga lever vidare. I veckan körde den dock vidare i nytt format. På biblioteket, men utan barn (nästan) och på kvällstid. Alla har i princip börjat jobba igen men vi ville så gärna ses igen och prata böcker. Den här gången hade vi läst Egenmäktigt förfarande och hade som vanligt en bra diskussion. Det var väl ingen egentligen som tyckte att den var urusel men det var ändå ganska spridda skurar.

Nästa bok blir Kristian Lundbergs En hemstad. Jag gillade hans Yarden och önskade så att jag den gången hade haft någon att prata med eftersom jag faktiskt var ganska chockad över att Yarden ens fanns i Malmö och jag satt med massor av följdfrågor som hade varit kul att få svar på. Jag är tacksam och glad över att vara med ytterligare en bokcirkel men det kommer förmodligen vara ett ganska högt tempo. Jag får se hur mycket jag hinner med helt enkelt.

En lyckad första födelsedag

Och så kom den där födelsedagen. Loff for tidigt till jobbet för att kunna komma hem tidigare. Så det blev sång på morgonen av enbart denna rossliga stämma och så öppnades några paket (vi hade lovat att spara några till Loff kom hem). Efter paketöppning, frukost och vila så var det sen fullt ös hela dagen...

 ...först med grannbarnen som kom på fika. Videungen ville bara kramas mest hela tiden vilket kanske inte alltid var så populärt tyvärr, han älskar att gosa...

 ...sen kom Mormor till lunch med köttfärslimpa och en ny bil....

 ...och på eftermiddagen hälsade vi på dagis som erbjudit oss en plats (men mer om det i ett annat inlägg) och sen öppnades paket med pappa Loff och mamma väl hemma igen...

 ...och tänk vad kul med paket och som har snören...

 ...sen överraskade Farmor med ett besök och paket på eftermiddagen och hon fick hålla oss sällskap vid middagen som väldigt hafsigt kastades ihop snabbt på grund av sjuk Loff, hungrig mamma och Videunge och allmänt trött familj...

...och så här mycket har han redan firats med kort, paket, samtal, sms osv. Och än har vi inte haft kalas. Det känns härligt att vår son har ett väldigt bra nätverk med massa människor som bryr sig och tänker på honom. Tack alla för uppvaktningen på hans dag!

Hurra för min 1-åring

Det är ett år sedan jag vaknade prick klockan tre på natten och for upp ur sängen. Splasch! Oj oj oj. Vatten, vatten och vatten. Lika fort for Loff upp ur sängen, han stod som förstenad och bara stirrade på mig. Sen hade vi 13 timmars kämpande, framförallt jag såklart, innan den här bilden kunde tas inne på förlossningssalen. Jag minns mycket väldigt klart, annat är betydligt blurrigare. Men den här stunden minns jag precis. Det gick bara inte att förstå vad som hänt och jag var superhög på adrenalin. Och kroppen var totalt mörbultad och sönderplågad. Den allra mäktigaste och tydligaste känslan var dock stolthet. Jag har aldrig förr känt mig så stolt över min egen prestation i något annat sammanhang.

Kärleken, den där skrämmande fantastiska och magiskt starka kärleken som sen kom en tid efter och som varje dag blir ännu kraftigare. Hur mycket kan man egentligen älska sitt barn?

Året med Videungen har ni följt på bloggen. Vilket omtumlande år alltså.

Jag kan fortfarande vissa stunder inte förstå att jag faktiskt är mamma. Och ofta kommer tankar som: "Hur har jag kunnat leva utan denna pojk innan? Vad gjorde jag av all tid? Var fanns all denna sortens kärlek gömd?"

Det är verkligen helt fascinerande och uppslukande att få följa ett barns utveckling och personlighet varje dag.

Jag kunde aldrig föreställa mig hur en människa förändras utan sömn. Den erfarenheten hade jag gärna varit utan...Att dessutom vara en orolig själ med kontrollbehov inser jag nu försvårar mammarollen betydligt.

Familjen blev under det här året det viktigaste av allt. Mor- och farföräldrar, fastrar, kusiner, morbror och ja hela tjocka släkten. Det är inte mycket som slår synen av Videungen tillsammans med vår stora familj.

Tiden jag fått med vännerna blev den där extra kryddan. Att få dela det här året med mina nära vänner och även följa deras "resor" har varit extremt lyxigt. Att dessutom få lära känna grannarna med jämngamla bebisar och dela den tiden är helt klart för bra för att vara sant.

Det jag kommer sakna mest som mammaledig blir förmodligen alla härliga dagar med min mamma. Jag och Videungen har spenderat massor av tid med min pensionerade mamma. Tiden som vi fick det här året har vi verkligen tagit till vara. Vi har träffats varje vecka, ofta flera gånger varje vecka och mamma har hjälpt mig massor. Det är jag väldigt tacksam för. Det är långt ifrån alla barn som kan få en sådan start med en mor- eller farförälder. Hade mamma fortfarande arbetat hade det här året sett väldigt annorlunda ut.

Jag har uppskattat, njutit, svurit, gråtit, älskat, lekt, pysslat, kämpat, tröstat, fikat, pussat och matat i ett år idag. Ett år som skiljer sig markant från alla andra år i mitt liv. Livet före och efter Videungen. Så är det nu och kommer alltid att vara. Jag säger absolut inte att alla ska skaffa barn, jag var länge själv mycket osäker. Men nu vet jag vad som är meningen med livet. Oavsett vad som händer har jag fått vara med om meningen. Det absolut största. Utan barn hade livet varit enormt på alla sätt. Men det är det här som är vår mening. Vilken urkraft.

Grattis min gosse på 1-årsdagen. Du är min mening.

Atjoooooo!

För övrigt har nu Videungen varit kalasförkyld i två veckor. Han blir verkligen inte bättre. Suck. Imorgon blir det ett samtal till vårdcentralen för lite goda råd och eventuell provtagning.

Kultureliten nästa?

Vi har en plats. Jo, det har löst sig även om det blir på en förskola som vi absolut inte valt bland våra tre alternativ. Vi hade valt denna sist eller näst sist av samtliga förskolor i byn eftersom den ligger på andra sidan byn. Men vi har en plats i byn! Det är jag tacksam för. Och ja, förmodligen kommer vi ändå få hämta och lämna med bil för att hinna med vardagsrutinerna men det får väl vara så då.

I veckan fick jag äntligen ringt ett rejält varv igen till alla inblandade parter. Till slut svarade den här förskolan att de faktiskt hade platser men att de också kände sig lite oroliga och besvikna över att många föräldrar förmodligen kommer att ha sina barn där endast ett halvår till trycket vid på platser lättar för att sen förflytta barnen till andra förskolor i byn. Jag förstår deras frustration men det är ju inte den optimala placeringen av förskola tyvärr. Därför är det nog många som byter. Inte av missnöje utan för att vardagspusslet ska bli enklare. Jag förstår både föräldrar och förskolan. Synd om de barn som blir kvar när kompisarna försvinner bara och synd om pedagogerna som knyter an till barnen och lägger ner kraft och tid.

Innan vi nu tackar ja till platsen väntar ett besök på tisdag, på självaste födelsedagen faktiskt. Vi kommer då tillsammans med grannen och hennes dotter som är jämngammal med Videungen, se oss omkring och höra mer om verksamheten. Förskolan är väldigt inriktad på kultur det vill säga musik, drama, rytmik och skapande. Det gör mig ingenting alls måste jag säga utan tvärtom kan det vara lite kul tror jag. Vi får se hur allt blir. Om vi bara trivs där och är nöjda har jag egentligen inte alls något emot att bli kvar där även om plats erbjuds så småningom på våra andra alternativ.

Skönt att det i alla fall verkar lösa sig så här långt. Nu återstår bara andra saker som Loffs och min arbetsplats och arbetstider. Det beskedet lär dröja tyvärr. Bara att vänta och se.

Bokslukare trots bebis

Ständigt under mammaledigheten har jag känt att jag inte hinner läsa böcker. Jag som älskar att läsa böcker! Men när jag nu tittar tillbaka på årets böcker som jag läst, vilket ni hittar i vänsterspalten ni som läser bloggen på en dator, så inser jag att jag ändå läst nio böcker. Det är ju en i månaden! Inte så illa pinkat alls om ni frågar mig. Så det måste helt enkelt vara känslan av att inte hinna med saker på samma sätt som när man styrde all sin egen tid som är jobbig.

Jag har under sommaren tagit mig igenom Egenmäktigt förfarande som fick Augustpriset på två dagar. Och det var inte alls svårt. En kort liten enkel historia. Lagom. "Överreklamerad", säger de bokkunniga som jag känner. Jag måste säga att jag nog ändå gillade den men jag förstår vad de menar. Kanske inte värt ett pris. Finns förmodligen många bättre som alltid. Boken kommer att diskuteras på den bokcirkel för föräldralediga i Lund (som jag medverkade i under våren) som nu kommer leva vidare i höst. Vi ska snart ses och det ser jag verkligen fram emot.

I vår egen bokcirkel läste vi senast Den skakande kvinnan av Siri Hustvedt. Den lät så spännande och hade säkert kunna berättas med inlevelse, människodjup och spänning. Men usch vilken bok. Trist. En hel bokcirkel ratade den. Den fick bara ettor eller tvåor som betyg av fem möjliga. Det har nog aldrig hänt på någon av våra bokcirkelträffar. Vi förstod inte alls målgruppen. Hur kan man misslyckas så fatalt att berätta om en egentligen och förmodligen ganska förfärlig upplevelse. Förlaget och redaktören har helt misslyckats med bokens beskrivningen och det känns som att författaren egentligen ville skriva för sina branschkollegor eller hålla en högst opersonlig power-point-presentation. 

Nu tänker jag njuta av Americanah. Jag hoppas jag gillar denna för mig tredje roman av Chimamanda Ngozi Adichie, en nigeriansk författarinna som jag verkligen fastnat för. Mest känd är hon förmodligen för boken En halv gul sol.

Snor- och salivattack

I måndags satte Videungens näsa prägeln på veckan. Snor. Snor. Och snor. Den här veckan har egentligen bara inneburit en enda sak. Försöka krya på förkylningsdrabbat barn och mamma.

Det bröt som sagt ut i måndags och det skulle under natten till tisdag visa sig vara en riktig "bonnaförkylning" det vill säga en sådan som slår med full kraft och man undrar hur man kan känna sig så totalt igenkorkad och klen för en enkel förkylning. Videungen sov i princip inte mer än 45 minuter i stöten hela natten till tisdagen eftersom han förmodligen kände sig ganska risig. Under tisdagen var det en hel del tårar när han vaknade efter vilor och liknande - som om han liksom kom på vid själva uppvaknandet att han inte egentligen mådde så bra. Men med lite underhållning och en än så länge frisk mor så gick tisdagen helt okej.

Sen kom onsdagen. På två timmar på kvällen slog förkylningen mot mig. Det var liksom som en våg. På några få timmar gick jag från fullt frisk till kanonförkyld. Då förstod jag varför Videungen haft sin oroliga natt tidigare.

Videungen har fått Alvedon och näsdroppar inför natten de första dagarna för att dämpa det jobbiga och jag själv har också tagit både Panodil och nässpray om dagarna. I torsdags kände jag mig helt slut när Loff kom hem efter jobbet och i fredags fick han faktiskt stanna hemma. Jag låg i sängen och vilade och sov till eftermiddagen innan jag fick på mig kläder och tog en dusch. Sen började jag faktiskt sakta känna hur det vände. Videungen hade dock ett bakslag under natten till lördagen. Förmodligen fick han något slags stopp i systemet och spydde ner hela sig själv och hela sängen mitt i natten. Det blev dusch, byte av sängkläder och välling, sen kunde alla somna gott.

Sen har det också varit ett kopiöst dreglande. Jag tror att det kommer en ny tand nu igen. Men låt mig bara intyga att om man fått en puss av vår snart ettåriga son i veckan har den varit otroligt slajmig av än det ena, än det andra...

Vi är fortfarande krassliga och Videungens näsa rinner än men imorgon har det gått en vecka så nu får det bannemej vara nog tycker vi båda tror jag. Men jag mår hur mycket bättre som helst jämfört med i fredags och har som sagt kunnat vara ute i trädgården hela helgen. Och Videungen är pigg och glad mest hela tiden och verkar inte så påverkad alls.

Nu hoppas jag att vi får fortsätta vara friska vår sista lediga tid ihop. I veckan har jag en hel massa att se fram emot och håller tummarna för att jag inte behöver ställa in något.

Veckans positiva:

• Det blev en underbar dag i onsdags med Nobeltanten och hennes lilla tös. Vi träffades i Malmö i det fantastiska vädret som vi har haft hela veckan och höll oss utomhus för att inte smittas. Det blev gung på lekplats, lunch på konsthallens uteservering, take-away-kaffe och en snabb tur på Triangeln.
• Kräftskiva i kvarteret. Årets kräftskiva, den vi har haft varje år sedan inflyttningen, med grannarna gick av stapeln i fredags. Jag fick på mig en klänning och en kofta och mådde för stunden helt okej när vi satt och åt kräftor i tältet. Men framåt nio på kvällen avvek jag och Videungen. Jag bäddade först ner honom och sen mig själv. Glad för att jag kunnat vara med en stund i alla fall.
• I måndags var jag hos tandläkaren och hade för första gången på länge inga hål! Mamma passade Videungen och när jag kom dit fortsatte sedan en supermysig dag med shopping och lunch.

Vi har fått objudna gäster

En mycket intressant trädgårdshelg må jag säga. Vi har fått gjort massor, klippt gräs, rensat ogräs, plockat av äppelträdets alla krulliga blad som attackerats i år av ohyra, ansat pelargoner (med tanke på att de stackarna knappt fått vatten i sommar är de faktiskt fortfarande väldigt fina, totalt bortprioriterade tyvärr...), rensat och skördat i trädgårdslandet (nu kommer hallonen) bland annat de sista rabarberna, fått flera skötselråd när det gäller vinrankan, planterat många diverse vårlökar OCH upptäckt världens märkligaste sak. I alla fall världens märkligaste för en mycket trädgårdskunnig grannes mamma och för mig: bajsattack i rabatten.

Igår när jag skulle sätta mig ner för att ta ogräs började jag av en händelse rensa mitt på en häcksida mot grannens tomt. Jag brukar egentligen aldrig starta ogrästuren där men nu blev det så. Och precis när jag börjat såg jag det. I jorden låg där fullt, verkligen FULLT av små bruna "fröer". De var överallt och efter några sekunder insåg jag att de var precis överallt under fyra häckplantor. Jag lyfte blicken och insåg att de där buskarna såg alldeles bedrövliga ut. Liksom, spretiga och alldeles, alldeles...utan blad. Fast vid närmare granskning såg jag att själva mittendelen av bladet var kvar som ett litet spröt och någon hade uppenbarligen gnagt av allt runt omkring mycket noggrant. Jag fick då syn på grannens trädgårdsintresserade mamma som grävde lite längre bort. "Nämen hur ser det här ut?", sa jag. Hon kom bort och tittade med stora imponerande ögon. "Ja, hur ser det här ut, boken är ju alldeles uppäten. Här har allt varit någon."

En bokslukare konstaterade vi nöjt. Sen hittade vi bovarna. Det satt i klasar, på varandra, runt varandra och hade börjat angripa buske nummer fem. Oj vad många det var. Örk! Fjärilslarver som hade mumsat i godan ro uppenbarligen. De bruna fröerna var bajskorvar i mängder. Larverna hade verkligen mumsat länge och väl för att kunna producera så mycket bajs! Det var detta som grannens mamma tyckte var väldigt imponerande och märkligt, alltså inte larverna i sig. Vi fick även se när en larv faktiskt släppte en korv.

Vi började hur som helst tillsammans hon och jag att plocka de små liven och dränkte dem en efter en och sen sprutade vi häckarna med såpavatten. Jag lovar att de där larverna var riktigt starka i nyporna. Man fick liksom trixa loss dem från pinnarna.

Jag tror nu efter lite sökande på nätet att det är Oxhuvudspinnare som vi drabbats av. Jag som planterat massa lavendel för att få fjärilarna att föröka sig och trivas och så gör de så här mot stackars bokhäcken?! Kanske mitt eget fel att de blivit så många...

Nåja. Nu får vi hålla utkik framöver. För vi vill inte ha fler angrepp här minsann. Idag hittade jag en larv på rymmen och en på min rosenbuske som också fick sätta livet till.

Grannpojken som är ungefär sex år tittade förskräckt på sin mormor och på mig medan vi dränkte den ena larven efter den andra: "Vad gör ni?! Dör larverna nu??!!!". Hans mormor tittade då allvarligt på mig, ungefär som hon tänkte att hon inte kunde ljuga för barnet, och svarade: "Ja, Malte. Nu dödar vi larverna. Men annars äter de upp busken förstår du". Då säger Malte: "Men stackars buskarna. Nu tycker jag jättesynd om buskarna!!". Barn alltså. Man vet aldrig hur de ska reagera. Här var vi nog alla övertygade om att det skulle bli ett jädrans liv om de dränkta larverna. Men nej. Det var helt klart busken som det var synd om. Alla nöjda och överens med andra ord. Toppen!