Det här får allt bli tradition

Jag är så glad att vi ordnade det här loppet! Att vi la ner så mycket tid och engagemang. Förberedelser. Omtanke och kärlek. För det blev så bra och jag tror Väderguden belönade oss för idag kom våren på riktigt. Inte ett moln på himlen, strålande solsken, knappt någon vind alls och 14 grader. Underbart löpväder med klar luft.

Men det blev också en tidig morgon då Loff hade bråttom att hinna hjälpa mig på morgonen innan han själv skulle till starten. Han hade sovit oroligt och var nästan lite nervös. Vi for runt som galningar både igår och imorse. Igår städade jag huset och vi dukade så gott det gick. I morse klockan sju kokade vi pastan till pastasalladen, slängde ihop maten, såsen, laddade kaffekokaren, plockade undan, bäddade. Ja ni vet, allt för att det skulle se okej ut när huset skulle fyllas med folk. 10 vuxna och 8 barn. När Loff gick till tåget rusade jag upp med Videungen i vagnen till bageriet för färskt bröd till lunchen. Sen hämtades stolar hos grannen. Ölen kyldes. (Grannen fick sig ett gott skratt när jag klockan nio en lördagmorgon kom ut med barnvagn och ett flak öl... Det ska börjas i tid.) 

Jag satte fram champagenglas, champagne, medaljer och specialbeställda tröjor med texten "Ett litet lopp med stort hjärta, Byaloppet 2014. Jag springer för att se bra ut naken". (Det där om naken är en liten pass till Charles...som nog uppskattades.) Fixade ut stolar i trädgården. Och givetvis Mål-skylten. Efter starten, som Palla höll i, kom hon direkt hit med barnen. Vi väntade och väntade. Kändes nästan lite pirrigt. Mamma A dök upp med sina två söner som skulle heja i målet. Halvvägs skulle K stå med sina barn och vänta in löparna med kexchoklad och dricka i olika former. Tidigt hade vi bestämt att det absolut skulle finnas ett vätskestopp. Efter att K tagit emot siste tävlande så kunde hon packa ihop sakerna och köra hit och hon hann precis se vinnaren springa i mål.

Fina tjejer väntar i mål.

Placering: J vann, sen Charles, Loff trea, Vallkärrapågen fyra och pappa P strax efter. Egentligen skulle de vara sex killar men tyvärr hoppade D av. Alla sprang på riktigt bra tid och det kändes riktigt kul att de faktiskt ansträngde sig och såg det lite som tävling ändå även om det var på skoj. Eftersom inte alla är på samma nivå hade vi sagt att det var helt okej att inte springa hela om man inte orkade. Det var ju trots allt mest ett uppladdningslopp inför halvmaran i maj.

Här kommer en mycket glad, nöjd och trött Loff!

Heja heja! 

I mål fick alla bubbel, kall öl, medalj, tröja och kram såklart! Den ena kramen var svettigare än den andra vill jag lova...Men det var det värt!

En nöjd pappa P.

Som ytterligare överraskning fick vinnaren en rejäl vandringspokal. Ur den fick han sen dricka bubbel. Vi får hoppas pokalen hamnar här hemma 2015...

Hela gänget samlat för gruppbild. Bra jobbat av er allihopa!

Efter att barnen fått dricka och varmkorv så kunde föräldrar och en farfar (som var med och passade barn) få i sig lunch. För att få plats med alla fick vi möblera om lite här nere men det gick precis.

En sådan här dag kunde ju även alla barn vara med vilket kändes kul. Tur att vi kunde vara ute så pass mycket ändå. De blåste såpbubblor, sparkade boll och skuttade omkring. Alla drack sen kaffe och fikade utomhus i solen. Videungen sov fint i vagnen då så denna mamma kunde få sitta ner en stund och ta igen sig med gott kaffe.

Det gjorde vi bra tjejer! Arrangerad arrangörsbild.

Alice Munro är värd en diskussion

Alice Munro överraskade på många sätt. Hennes novellsamling Nära hem gick verkligen från att vara totalt ointressant till att plötsligt innehålla noveller som jag kommer på mig själv berätta vidare i muntlig form för andra för att de var så gripande. Tankarna om denna författare har verkligen vandrat från värdelös, via halvtrist och blek, till jättespännande. I det stora hela är jag glad att jag läst henne.

Men att Svenska akademien äntligen prisat en folklig författare? Nja. Om detta är det mest folkliga blir man ju lite ledsen. Nog måste det finnas bättre författare att prisa som dessutom är folkliga? Hon har bra språk men jag ska ärligt säga att hon lyckas inte fånga mig i sina inledningar alls. Vilket jag kanske just förväntade mig av en novellist. Däremot använder hon en berättarteknik som jag imponeras av, att inte skriva läsaren på näsan utan låta den använda fantasin och hålla läsaren på halster lite grann för att senare i handlingen låta den få svaret. Eventuellt få svaret.

Jag blev också besviken på novellformen. Jag trodde en novell skulle nocka mig fullständigt. Rakt på. Pang. Intensivt. Tjohoo. Slut. Wow. Men flera noveller var verkligen totalt ointressanta. Det blev bättre efter de första fyra och vissa kunde jag bara inte släppa taget om.

Genomgående tycker jag mig se döden, sjukdomar, kvinnor och kärlek i hennes berättelser. Vissa är riktigt spännande faktiskt! Men blir det mer Alice Munro för min del i framtiden? Förmodligen inte. Men boken känns kanon som samtalsämne på en bokcirkel. Jag vill så gärna höra vilka som var de andras favoritnoveller och hur de upplevde början av samlingen. Kanske har de begripit något som jag inte har? Ikväll skulle jag varit på bokcirkel och diskuterat boken men sitter nu med halsont och vågar mig inte dit eftersom där kommer vara en alldeles nyfödd liten Stella. Och henne vill jag absolut inte smitta.

Kanske kan jag sitta med via Skype? Vi får se.

Nya rutiner: slutsatser

Efter snart två veckors nya nattningsrutiner och spjälsäng och bebis i eget rum kan jag konstatera följande: det har hänt, vi har fått sova hela nätter! Vi matar runt 23 sista gången och sen har vi faktiskt fått sova fram till fem halv sex på morgonen. Ofta efter det somnar vi om igen till cirka sjutiden. Jag tror att det beror mycket på flytten. De flesta nätter har dock också inneburit tröst vid tvåtiden men ingen mat i alla fall. Framsteg. Stora!

Nattningsrutinerna? Nja. De har gått åt skogen fullständigt. Det är mycket drama, massa gråt och vi har till och med fått en släng av nattskräck tror jag. Eller inte vi utan Videungen. En kväll vaknade han 1,5 timme efter nattning och var totalt okontaktbar. Helt sjuk upplevelse och ganska obehaglig. Så nej. Vi har inte gjort några nattningsframsteg alls. Igår var dock första gången som det var lite mer harmoniskt. Varför? Ingen aning. Vi ser inget mönster med något alls och vi får natta med olika knep varje kväll för att få till det. Suck.

Byaloppet: Fem dagar kvar

Till helgen smäller det. Det är premiär för Byaloppet, ett lopp från en by till en annan. 1,6 mil är sträckan och loppet är högst internt ordnat. Det vill säga så pass internt att bara inbjudna män ska springa och loppet arrangeras av några fruar till de män som har anmält sig till Sydkustloppet i maj. Loff sprang Sydkustloppet som är en halvmara i fjol och gillade loppet mycket. Men Byaloppet bli ju inte riktigt så långt men om de nu ska klara en halvmara om några månader på ett bra sätt måste de ju redan ha några mil i benen.

Loff har precis landat i mål efter SKL 2013. Hans livs första halvmara.

Idén om att springa från en by till en annan har funnits ganska länge i Loffs gäng, killarna har haft det som halvt på skämt halvt på allvar. En kul och praktisk idé att springa från ett hem till ett annat och dessutom råkar vi bo så att de tyckte det skulle bli en lagom sträcka. Men ingen har gjort slag i saken. Men efter nyår bjöd jag och två andra fruar in killarna till ett uppladdningslopp som vi döpte till Byaloppet och som just startar hemma hos Palla och Charles och slutar hemma hos oss. Vi arrangerar allt. Väl i mål bjuds det på både dusch, lunch och fika. Det hade varit superkul om loppet kunde bli en tradition på något sätt.

Jag tror att killarna verkligen ser fram emot det. Dessutom är det på en bra tid för barnen eftersom det är på dagtid. Då kan de vara med och heja i målet och käka lunch med oss vuxna. Just nu ser också väderleksrapporten riktigt bra ut. Strålande sol, ingen vind och 9 grader. Men det är nog för bra för att vara sant...

Starten går klockan 10 och jag räknar med att segraren tidigast är i mål 11.15. Redan nu tror alla att J vinner. Jag känner inte alls J, vi har bara träffats några gånger men tydligen vill han knappt springa en mil för bara något år sedan men är nu i ruskigt bra form. Vi får väl se vilken taktik de andra killarna kör. Att gå in för att vinna över J är förmodligen uteslutet för de andra..? Loff började klaga på ett ömt knä i veckan och känner sig nog lite låg för det men jag hoppas att det går över. Han tog en långpromenad med vagnen i helgen för att röra på sig lite i alla fall.

På fredag blir det till att städa huset, förbereda mat och målgång och duka. Många ska få plats här hemma. Men det finns hjärterum. Rapport om segrare och hur allt gick på lördag utlovas såklart.

Som att vinna på lotto

Att ha hus innebär oftast grymt höga kostnader. Räkningarna bara väller in. Framförallt så här i början med höga lånekostnader. Men en gång om året är jag lyckligast på jorden. Typ idag. Lyckan heter: skatteåterbäring! Som att vinna på lotto. Lättlurad eftersom det är mina egna pengar. Men ändå. Sjukt bra sätt att spara. Pengarna jag inte visste fanns.

Bokcirkel för oss "lediga"

Ja, så kom jag då äntligen iväg på Bokcirkel i Lund. Jag fick ju en reservplats i en bokcirkel som varit igång under våren och idag var första gången jag var med och diskuterade en läst bok. Jag har bara missat en bok så det är ju inte så många precis, eftersom de första gången bara gav varandra boktips och valde bok. Vi diskuterade den mycket speciella och läsvärda boken Vi kom över havet av Julie Otsuka. Det är en riktigt bra bokcirkelbok faktiskt och eftersom jag läste den när jag var gravid så hade jag den ändå ganska färskt i minnet och behövde inte stressläsa en bok inför träffen, vilket jag är tacksam för eftersom jag inte har sovit den senaste månaden...

Så hur gick detta till då? Jo, föräldralediga med bebisar i diverse storlekar träffas i ett rum på biblioteket. Det serverad bullar med gott pålägg och kaffe och så pratar man i ungefär 1,5 timme.  Jag och Videungen testade bussen idag, eftersom tågen strulat hela dagen, och det fungerade riktigt bra. Fast jag tycker det känns lite småläskigt med de hastiga inbromsningarna ibland och kniper då ett litet extra hårt tag om vagnen så att den inte ska fara iväg...Chaufförer. De är så olika. Några vardagshjältar. Andra idioter. 

Vi i bokcirkeln var nog alla ganska överens om att boken helt klart är läsvärd och har ett vackert språk, en riktigt läcker vi-form, men att det också är tur att den är så kort och att den till och med hade vunnit på att kortas ännu mer i slutet eftersom det då känns som lite upprepning. Gruppen var härlig och blandat med folk, både mammor och pappor vilket kändes kul. Det är så sällan man träffar papporna annars på liknande tillställningar. Då är ofta barnen så stora att de inte kan sitta still så det är förståeligt att papporna inte orkar ha barnen, som mest vill upptäcka världen, stilla i ett rum så länge. 

Men det lades ut filtar på golvet om bebisarna ville ligga och leka där, det fanns leksaker och nära till toaletter. Det fanns också jättebra amningsfåtöljer i rummet för de som behövde det. Videungen var nog det barn som hade mest myror i brallan skulle jag tro men det gick superbra trots att han var bra trött i slutet och totaldäckade i sin vagn efteråt.

Nästa gång ska vi läsa något helt annat. Josefin Sundströms Boel och Oscar. Bibliotekarien sa själv att hon hade förutfattade meningar, jag förstår vad hon menar, men att hon verkligen var positivt överraskad. Det ska bli superkul att få se vad denna bok bjuder på. Jag älskar boktips!

Efter mammaledigheten ska jag minsann försöka hitta bokcirklar här i närheten som man kan delta i. Fast då bara för vuxna. Jag tycker absolut att det ger så mycket mer av boken man läst. Det blir en slags bearbetning som är himla skön för hjärnan. Att få ventilera sina tankar och se om andra tänker lika eller olika. Himla intressant!

Teve som jag inte missar

Äntligen, äntligen är vi mitt i säsongen av Sveriges mästerkock. Jag älskar när det börjar dra ihop sig. Jag tycker programmet är genialt! Ett annat program som jag gärna också tipsar er om som jag är göad att jag lyckats se via Svt Play är Jills veranda. Avsnittet med Gidlund var väldigt rörande men även det med Kakan fick mig att inse ett och annat. Det finns fortfarande chans att se detta på Play. Och så nu har också en gammal favorit börjat om med nya tävlande: Mästarnas Mästare. Suverän teve alltihopa om ni frågar mig. Bara som ett tips.

Och tack gode gud för Play nu när man har barn som ska nattas precis i bästa sändningstid.

Halva året har gått

Att en och samma vecka kan bjuda på så högt och lågt. Lika låg som jag är vissa stunder, lika hög på livets ljusa sidor är jag i nästa. Ibland är det väldigt omtumlande att vara jag...

Jag har verkligen mått skit i två veckor men däremellan har det varit härliga stunder också. Det var en jädra nattning igår med massa gnäll, vi försöker ju lära honom att sova i sin säng. Men nattningsmetoden är ju inte helt konsekvent vilket beror på att hjärtat inte klarar höra hur mycket gråt som helst. Så efter lite kompromissande så somnade han till slut. Sen vaknade han efter 1,5 timme och ammades. Sen, tro det eller ej, sov Videungen i sex timmar. Tjohooo! Kanske är vi något på spåren ändå? Det är så lätt att känna att man ger upp när man är mitt i kaoset.

Idag är det Videungens 6-månadersdag! Igår var hela familjen iväg på utflykt, först till Ikea och sen till Emporia. Vi köpte nya kläder till Videungen och en gåvagn på Hamleys som vi gillade. Den kostade egentligen 500 kronor men reades nu för 200 kronor. Som hittat! Och fina färger tyckte jag! Vi fikade på Emporia och jag var otroligt fikasugen efter ett spinningpass som jag hann med på morgonen. Så det blev morotskaka och kaffe. Ja, det kan faktiskt ha varit en av de bästa fikorna i mitt liv. Så sugen jag var...

Och som en liten milstolpe på 6-månadersdagen har jag nu faktiskt hittat första tanden. Jag anade ju det för någon dag sen men det kändes mest som att jag hoppades på det bara för att få en förklaring till oroliga nätter. Och kanske var det just det som spökade? Nu känner jag tanden och kan faktiskt se en liten bit sticka upp i tandköttet. Min Videunge har blivit stor. Sover i eget rum, första tanden och sitter nu i stol när vi äter. Har han tur får han en sked gröt att smaka på. När skeden kommer fram börjar han att gapa stort oavsett om det finns mat eller ej.

Ja, tänk att för sex månader sedan födde jag detta mirakel. Och så bra allt ändå blev, även om livet förändrats en del och vi föräldrar får göra en del uppoffringar. Men vi trodde ju verkligen inget annat. Sen kanske de uppoffringar vi har gjort inte blev just de som vi förväntade oss. Mycket har verkligen varit väldigt mycket lättare än vad vi trott från början. Vi har haft sådan tur! Det är vi superglada över.

Tre saker som varit riktigt bra i veckan:

1. Att få sova vissa nätter så mycket som 4-6 timmar i sträck. Overkligt bra!
2. Fikan med Loff och Videungen
3. Att vi kom iväg på babysim igen efter två veckors sjukdom

Suck

När ska den här familjen ha en hyfsad lördagskväll eventuellt fredagskväll?!! Då vi inte tröstar bebis i timmar, kanske eventuellt hinner äta middagen på mer än två minuter, kanske hinner få i sig dessert eller annat helggott, vågar stanna uppe i mer än fem minuter efter att bebisen somnat (vet ju aldrig när man får sova nästa gång så lika bra att rusa i säng), få en halvtimmes vuxenprat i lugn och ro med den man gifte sig med. 

Kommer vi någon gång att ta med oss Videungen på något alls efter klockan fem? Nej. Inte som det känns nu. Godnatt. Lördag. Klockan är nio. 

Ny sovrutin: eget rum

Inte för att jag ropar HEJ. HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ!!!!!!! Men tack för alla era gulliga tips här på bloggen, peppande kommentarer, sms och till och med mail. En mycket saknad vän som bor i USA, Foxen, mailade mig om ett tips som vi kanske kommer använda oss av så småningom och som funkade jättebra för deras barn. Men vi valde att testa ditt tips först Rebecka! Tack snälla du för din kommentar. Vi flyttade Videungen in till sitt rum. Och bara att få bort spjälsängen ur vårt sovrum kändes som en helt annan frihet. Om inte annat så kunde jag slappna av mer. Mitt sovrum är tillbaka!

Jag har alltid älskat vårt sovrum men sedan spjälsängen och de här nätterna började för ett halvår sedan är det bara en stress att vara där inne. Inte mysigt alls. Det är mysigt att ha en liten bebis såklart som tittar upp och ler på morgonen. Det är ju helt underbart. Men då är det morgon och solen lyser in genom gardinerna. Då är det inte dumma dumma natten som hela familjen börjat hata. Men nu när sängen försvann känns det helt klart bättre. Det är inte på något sätt så att jag önskar bort Videungen, om nu någon tolkar det så (?), men jag behöver nog ha ett rum i huset som är "mitt". Min lilla oas. För att orka leva normalt.

Så hur gick natten. Strålade! Det kan ju också vara en ren slump såklart. Därför ropar vi inte hej. Men jag känner att jag är skyldig er där ute en uppdatering om läget. Vi fick inte i Videungen så mycket ersättning som vi ville innan nattning. Han äter med god aptit 30-60 ml och sen tar det bara tvärstopp. Så jag visste att han skulle vakna hungrig nästa gång han vaknade. Men jag lyckades till slut få honom att somna i sin säng. Jag klappade och klappade och klappade honom till sömn. Tog inte upp honom. Vyssjade inte honom i famnen. Han somnade vid nio. Sen vaknade han inte förrän midnatt. Då ammade jag honom och han somnade igen. Vaknade först klockan fem! För att vara Videungen är detta superbra. Då fick han käk igen och somnade om till klockan sju. Han sov dock lite mer oroligt mellan fem och sju men det kan jag köpa eftersom han har ju faktiskt då sovit många timmar för att vara honom. Så snart han börjar äta riktig får vi försöka ta nästa kamp, ingen mat på natten men det tar vi sen...för än så länge verkar han faktiskt vara rätt hungrig på natten.

För första gången kan nu också Videungen njuta av sin mobil. Den har bara hängt i taket fritt utan att sängen funnits under. Igår tyckte han den var superkul att titta på innan han kom ner i varv. Det känns lite som en ny era, att vi nu bestämt oss för att han bara ska sova där inne själv. Vi ska prova detta i två veckor och se om det ger resultat. Jag lovar att uppdatera er längre fram hur det går. Och ja, vi kommer nog också ha några bakslag. Det räknar jag kallt med. Men det är en början. Jag tror att alla stör varandra mindre på det här sättet. I värsta fall finns det ju en säng inne i Videungens rum som man kan lägga sig på om det blir för jobbigt. Men jag ska verkligen försöka att inte göra det om det går.

Eftersom vi fortfarande inte vet om det är allergi som Videungen har, han är bra i magen igen sedan en vecka tillbaka, så testar vi nu gröt igen. Läkaren på barnakuten trodde ju att det var en infektion men vi har inte tagit prover på honom alls än utan valde på läkarens rekommendation att bara avvakta och amma på. Nu när vi börjat med gröt igen handlar det ju bara om en tesked. Babysteps. Vi har inte vågat ge honom mer eftersom magen först behövde bli stabil igen. Så med mat, smaksensationer och smakportioner är vi på ruta ett och håller tummarna att det ska funka. Hoppas inte han har någon allergi utan att det bara var en infektion. Men det lär vi bli varse om ganska snart.

Hittepå mitt i allt

För mig är det sjukt viktigt att försöka vara så mycket som vanligt under tiden man har sömnbrist och diverse andra problem. Annars blir probelmen bara större. Så i veckan har det ändå blivit storhandling med mamma, babycafé med grannen, lunch i byn med mamma, lunch med mammagrupp och lunch i Malmö idag med töserna. Dessutom tvingade jag iväg mig på spinning igår trots hungrig mage och ingen sömn. Fast när jag väl var klar kändes det beslutet så himla rätt. Egentid. Rensa skallen. Fysiskt trötthet ger ta mig tusan mer energi. Skönt.

Nätter är just nu min värsta mardröm

Jag sover fan ingenting. Perioden 5-6 månaders har varit så jävla jobbig på många sätt. Snälla skjut mig. Så känns det just nu flera gånger om dagen. Nu trodde jag åldern var här där jag skulle vara säker, fått självförtroende som mamma, vi hade knäckt nattningskoden, vi skulle hitta på massa kul, gå på stan, fikor, åka på lite längre utflykter än bara tåget på max 20 minuter. Inte ens i närheten. Allt bara rasade.

Videungen sover inte. Alltså jag blir så förbannad på alla mammor som gnäller på att de "bara" får sova tre timmar innan bebisen vaknar eller de som tycker det är kämpigt att de vaknar alls på natten vid den här åldern?!! Vår unge har vaknat ofta. Och då menar jag ofta som i varje eller varannan timme varje natt sedan han föddes utom kanske totalt 15 nätter. Nu är det värre än någonsin. Jag sover i halvtimmar sen är det tid igen. En natt sket jag i att sova för det kändes inte ens lönt.

Skulle inte halvårsbebisar klara en hel natt, var det någon som sa? Vår klarar det varken på mat eller närhet verkar det som. Vi är inte ens i närheten. Vi är tillbaka på vecka ett eller två med bebis. Eller nej, då var det nog faktiskt bättre då för då hade jag väntat mig det värsta.

Så jag är ett vrak. Ett jävla vrak. Ett jävligt surt, aggresivt, besviket, jävla, vrak.

Vi ger ersättning på kvällen. Hjälper inte. Och jag kan inte bara låta honom ligga i sängen och gallskrika, det håller inte hjärtat för.

Jag tror att det är tänder på gång. Jag försöker i alla fall inbilla mig att jag kan se lite i munnen. Men efter tänderna? Vad kommer då? Han har ju ändå aldrig kunnat sova? Jag undrar just nu om han ens sover en hel natt när han är 1 år!

Och nattningarna är ofta långa, långa. Det leks in i det sista för att han inte bara ska gråta och bli ledsen. Att komma ner i varv är uteslutet. Då gråts det i timmar. Efter leken gråter han och är gnällig en ganska lång stund innan vi kan lägga honom. Ja, för att då vakna igen efter 45 minuter...Jag förstår inte hur detta barn kan vara så glad och nöjd hela dagen i princip. Är han rädd för natten? Hur gör de som får in en nattningsrutin på 2,5 månaders bebisar?

Nä men livet är så jävla kul.
Och ja, jag svär.

Och solen strålar ute. Det är fantastiskt vårväder. Och jag känner hur jag missar det här med det ljuva livet och alla extra energi som i alla fall solen kan ge. För här får man vila när det går.

Fast just det ja, det går ju inte heller eftersom han vilar för korta stunder. 45 minuter.

Bitter.

Konsten att försöka komma igen

När det är jobbiga perioder behöver egentligen kanske vi bloggare bloggen som mest. Jag avskyr att alla bara visar upp den glamorösa och härliga sidan av livet i sociala medier ständigt och jämt. Jag blir nästan lite glad varje gång någon bjuder på lite vardagskaos. Själv är jag verkligen inte bra på det så jag är den första att ta på mig en del av skulden...

Just nu är det en väldigt jobbig period. Ingenting har hänt. Verkligen ingenting. Ingen behöver känna sig orolig där ute på något sätt. Videungen verkar må bra igen och jag har ju blivit Faster, har en underbar man och härliga vänner. Men jag är minst sagt ur balans. Så blir det lite dött här ett tag så blir det så och då vet ni varför. Ibland måste man samla ihop sig, komma igen. Jobba med sig själv. Kanske mår jag alldeles utmärkt snart igen och då får det vara så. Jag är nog väldigt ovan vid att inte må bra. Jag är som sagt urusel på att inte vara 100 procent. Men jag erkänner, nu är jag inte hundra i själen och skallen. Tankar bara snurrar i full fart och jag bara maler och maler och maler.

I helgen har i alla fall solen gjort mig glad och igår tog vi en tur i Västra hamnen i Malmö, promenerade i solen, tittade på folk och fikade på en bänk med nygjord fralla och färskmalet kaffe. Rofyllt. Babysteps åt rätt håll.

Faster - igen!!

Videungens älskade kusin har kommit till världen! Och jag är Faster igen! Pojken kom på tok för tidigt men vi är så glada. (Har inte fått tid förrän idag att skriva detta här tyvärr...). Trots att han är mycket liten mår han under omständigheterna bra och vi skickar alla kramar och pussar i via internet till vår lilla familj i NYC. Grattis Svägerskan och Bror!

Kan detta bara ge sig nu?

Vad jag hatar sjuka barn. Det borde inte få finnas. Här står vi och stampar på samma stället. Det blev ju barnakuten i tisdags där läkaren kollade igenom blöjor och klämde på Videungen. Vi ska avvakta men det är verkligen inte jättemycket bättre. Visserligen inget blod mer än ytterst ytterst lite imorse i blöjan men det indikerar ju att tarmen fortfarande inte är bra. Och bajset fortfarande grönt och lite slemmigt. Kan det inte ta slut? Imorgon väntar dock ett återbesök hos läkaren på akuten så får vi se vad vi ska göra här näst. Jag är inte bra på att avvakta. Jag har inget tålamod. Och jag är en jäkel på att oroa mig.

Men gulliga vänner har ringt, grannen har lämnat en semla från byns bageri utanför dörren som uppmuntran och maken kom igår hem med en vacker bukett blommor, godis och lotter.

Jag vill bara att han ska bli frisk igen.

Bror han kan han

Det här är min bror. Han är så intelligent, noggrann, ambitiös, mån om andra och hjälper alltid till när man behöver. Just nu är jag extra stolt över honom efter ett mycket glädjande mail. Att du är så mycket bättre på matte, logiskt tänkande, problemlösning och har sjukt många fler akademiska poäng än vad jag har gör ingenting alls. Att bara vara din syster gör att jag ändå tar åt mig lite av äran på något vis..? 

Du är bäst Bror! Grattis!

Jaha. Here we go again.

Ja, och det ena avlöste det andra. När jag nu "nojat" en hel del angående amningen som låser sig, framförallt på kvällstid och nattid så brakade nästa grej igår. Oro. Oro. Oro. Så jävla trött på mig själv. Jag tror att jag är extra känslig just nu av flera anledningar: första-gångs-förälder, kontrollmänniska, sprutreaktionen i färskt minne, sämnbrist osv.

Men det som hände igår var att Videungen under eftermiddagen började bajsa mycket och ofta. Sen började han göra ett konstigt ljud ifrån sig som vi först trodde var att han testade ett nytt läte men nu i efterhand tror jag nog att det betydde lite magont. För sen bajsades det ofta och tillslut kom bara slem blandat med blodstrimmor. I flera omgångar. Vi ringde sjukvårdsupplysningen och fick lite tips inför natten. Men natten var orolig men i det stora hela okej ändå. Och då hade vi föräldrar natten igår bakom oss där jag knappt sov något alls eftersom amningen stressade upp allt. Och jag vilade inte alls något på dagen tyvärr.

Ååååååå! Jag hatar att behöva oroa mig. Så något magskit har han fått men verkar inte ha jätteont precis. Men ännu viktigare blev det då att försöka amma och få i honom vätska. Gissa om den här lilla crazy hjärnan gick i baklås då?

Det kom en laddning i morse igen i blöjan men tack och lov såg det mer normalt ut. Så nu får vi hoppas att det vänder. Känns som man sitter som på nålar och bara väntar på nästa grej.

Behöver jag säga att vi i princip har ställt in allt i helgen? Den där "knökafulla" helgen blev något helt annat. Det vi hann med innan allt blev nervöst var en trevlig lunch i Lund med Moster och Morbror. Det är väl bara att ta nya tag. Ny vecka imorgon. Nya utmaningar.

Amningsångest

Det känns som det här med nätter inte är vår grej riktigt... Nu mer har jag till och med börjat känna av en viss stress inför att det mörknar, för på något sätt vet jag då att natten närmar sig och det betyder att då vet jag aldrig hur saker och ting slutar. För en kontrollmänniska är det jobbigt. Jag lovar!

Vi har haft diverse småstrul med Videungen. Han har ju hela vägen varit så otroligt hungrig om nätterna och ätit varannan timme i stort sett fram tills nu. Ja, egentligen finns det inget mönster fortfarande. Vi vet aldrig hur en natt blir. Men så länge han äter och somnar om igen så har det känts helt okej.

Sen kom en period där han var svår att lugna och trösta innan han skulle sova. Ett stressat barn som inte ville sova och som till slut blev övertrött. Det gjorde att vi blev lite hispiga med att natta honom borta och även att ha folk här på kvällarna. Vi liksom bara gick och väntade på kvällskaoset.

Perioden efter handlade om orolig sömn, gråt och pip. Det kändes som att massor av saker skulle bearbetas. Detta var omkring min födelsedag. Ni minns kanske att jag bloggade då att jag var totalt utmattad.

Sen har vi haft en period, som hållit i sig nu en månad ungefär, med orolig sömn. Egentligen kanske han inte är så hungrig men istället så vaknar han av att han rör sig och vänder sig så kopiöst mycket. Han vänder över på magen och blir nästan förskräckt av att han gör det mitt i natten och börjar gråta. Det handlade om två veckor som han i stort sett bara sov 45 minuter i stöten, vaknade, somnade 45 minuter, vaknade osv. Då höll jag på att bli dum i huvudet. Dessutom var det samma sak på dagen vilket gjorde det svårt att vila ikapp.

I natt började nästa bekymmer. Det kom ingen mjölk! Plötsligt bara slutade amningen att funka. Jag kände att där var mjölk i bröstet, kanske inte mycket men ändå lite grann, men den kom inte ut. Videungen sög och sög och det var precis som att min kropp bara låste sig. Det kom ingenting! Jag blev såklart skitstressad och Videungen frustrerad. Kan det bli så helt plötsligt? Någon som varit med om något liknande? Jag känner mig nog lite stressad för vissa saker men inte trodde jag att det skulle påverka så här? Kan det vara vätskebrist hos mig?

Att ta till bröstet har ju varit det som alltid i stort sett funkat på Videungen när han är ledsen osv. Det är vår sista utväg på något sätt och det känns inte bra att det nu börjat strula.

Vi har börjat ge honom mer ersättning den senaste veckan och han har börjat med någon sked gröt om dagen.  Men igår efter att jag tyckt mig se tendenser till att mjölken sinat dagen innan ammade jag precis hela dagen. Tre timmars mellanrum eller mindre. Inte förrän på kvällen fick Videungen i sig 30 ml ersättning. I hans ålder och vikt ska man ju äta ca 200 ml så det var ju knappast mycket.

Tack och lov har Videungen ändå varit hyfsat nöjd under natten men det har inte hans mamma vill jag lova. Vilken oerhörd stress när något jag tagit så för givet plötsligt inte fungerar. Hade jag vetat att ersättningen funkade klockrent och flaskan var "god" hade jag inte känt mig lika stressad. Men han är ju fortfarande inte jätteförtjust i den där flaskmatningen...

Till och med när jag testade att pumpa ut mjölk kom det faktiskt mjölk, lite dock, men det kom inget när Videungen sög och det spände inte alls i brösten som det naturligt gör varje gång vi äter. Men vid sex imorse då Videungen inte gick att somna om och hela familjen trötter gick upp något nedstämda och stressade så kom amningen äntligen igång igen! Nu ber jag till gudarna att den funkar om någon timme igen när det är tid igen. Jag vill verkligen inte sluta amma nu! Jag vill så gärna fortsätta till Videungen är omkring åtta månader i alla fall och han börjat äta.