Hur har vi det?

Jo, men jag tycker ändå att det här med att vara själv med två barn är svart eller vitt. Ena stunden är det helt underbart. När det flyter, när vi är iväg och Videungen sprudlar och blir underhållen och Lillebror är nöjd i vagnen, sover eller kan sitta i famnen och bara vara med. Andra stunden är det katastrof. Ofta är det Videungen som brakar samman och Lillebror är hyfsat nöjd. Ofta handlar det om maktkamper eller att han helt enkelt är uttråkad för att Lillebror behöver uppmärksamhet.

Det blir mycket lekplats med de andra 15-timmarsbarnen. Vi har blivit ett härligt gäng och de andra föräldrarna är supertrevliga! Vi har massor att prata om. Det har varit en fantastiskt bra övning för Videungen och han har fått nya kompisar vilket känns toppen. Han har också fått öva på att stå på sig, agera när någon säger att man inte får vara med i leken, lärt sig nya ord och umgås med äldre barn. Och deras lekar har blivit så långt bort från oss att vi fått säga till på skarpen att de inte får försvinna bort från oss vuxna. Härligt och läskigt på samma gång!

För Videungen är alla övning med andra barn nyttig eftersom han redan från första stund varit mest bekväm med vuxna. Men man märker ju äldre han blir hur det lockar med äldre barn och att vara med i leken. Det är underbart at se!

På förskolan tyr han sig till sin bästa vän och nöjer sig nog med det men nu så sakta börjar jag se att han leker med många andra och att många andra barn gillar att leka med honom även om han inte själv kanske alltid är inbjudande i leken när han själv valt någon annan som lekkamrat. Övning övning och övning ger nya erfarenheter och man ser verkligen att han lär sig leken.

På förskolan har det nu varit samma personal ett tag, tack och lov, och de har styrt upp olika dagar med olika teman. Till exempel så tar de sig på utflykt varje onsdag vilket känns jättetrevligt.

Varje måndag och fredag försöker jag roa Videungen så gott det går samtidigt som Lillebror ska vara nöjd. Vi provade byns sagostund i fredags. Jättetrevlig ordnat av biblioteket och då dök Videungens kompisar från förskolan upp vilket gjorde att den där 30-minutersutflykten blev hela förmiddagen med sagor, bus i lekrummet på biblioteket och sen en lång stund på lekplatsen. Sen var Videunge  helt färdig och vi gick hem för att äta lunch.

Vi har också fått tips på att varje måndag kan man åka med syskon till Jump i Malmö, studsmatteparken, och hoppa studsmatta med enbart 0-5-åringar och sen få frukost efter det. Mellan 9 och 10 får endast små barn vara där. Så skönt och skoj, det måste vi bara prova en måndag.

På fredagar finns det betydligt mer att hitta på än måndagar då mycket är stängt. Dessutom har jag nu äntligen träffat min mammagrupp (missade första gången då vi hade USA-besök). Och sånt är ju alltid lite kul att kunna utnyttja om man känner sig rastlös någon dag även om jag just nu känner att jag ändå har fullt upp de dagar så Videungen är på förskolan. Men kanske att han kan klicka med någon av deras äldre barn så vi kan leka.

Härom veckan träffade jag min härliga före detta kollega som fick en flicka 18 dagar efter mig. Så nästa gång kanske vi träffas en måndag eller fredag med de stora också så får vi väl se om de fattar tycke för varandra. En stund brukar ju alltid gå bra i alla fall.

Men poängen är att ju längre tiden går desto mer lär jag känna Lillebrors rytm och kan styra dagen lite bättre efter den hoppas jag.

Så vad kan vår lilla Lillebror?

Jag trodde jag skulle ha bättre koll ändå på vad en bebis "ska kunna" och inte kunna i olika åldrar men jag finner mig letandes på nätet mellan varven för att hitta svaren. Trots att jag gjort det här en gång tidigare. Man glömmer fort.

Lillebror har ju växt väldigt mycket. Han har växt ikapp Videungen i samma ålder, det ligger faktiskt just nu exakt på samma vikt. Jag tror dock att Lillebror är någon centimeter kortare. Helt otroligt vilken matglad unge. Vi får uppenbarligen stora killar.

Men han skiljer sig en hel del från Videungen. Han är för det mesta väldigt tyst. Det vill säga han protesterar sällan. Videungen var också rätt enkel och trivdes precis som Lillebror i en sitter eller i babygymmet - ingen av dem är "bära runt bebis" i någon överdriven form. Men Lillebror är väldigt kommunikativ. Han har så många olika ljud och gurglande "skratt". Jag tyckte det kom tidigt med Lillebror.

Däremot har ju vagnen inte varit någon favorit så här långt för Lillebror vilket var ett stensäkert kort för Videungen. Babyskyddet i bilen är inte heller kul alls men han slocknar ganska fort efter vilda protester. Vad jag minns så protesterade inte Videungen nämnvärt i någon av transportmedlen. Snarare visste man at man bara gick ut med vagnen i några sekunder så sov han som en stock.

En stor skillnad är att Videungen älskade nappen vilket gjorde det mesta urenkelt. Lillebror hatar napp och spyr snarare av den om den ens kommer in. Å andra sidan är han för det mesta tyst så det gör än så länge inte så mycket. Men jag saknar den där nappen ändå, det var verkligen en trygghet när jag var iväg med Videungen. Den funkade varje gång.

Lillebror hatar, precis som Videungen, magläge. Han verkligen avskyr det! Ju större han blir och ju fler valkarna som biladas på hans kropp desto jobbigare blir det så klart också. Men i dag äntligen så lyfte han upp sig rejält när vi övade och vi får väl helt enkelt inte ge upp. Han är superplatt där bak på huvudet så han behöver verkligen ligga på magen! I dag har han också precis som Videungen fick fått sår i vecken under hakan eftersom där aldrig kommer in luft.

Ja, de är lika men tydligt två ändå helt olika barn. Vi får se hur det utvecklar sig.

Bebisfest och en skojig helg

Nobeltanten har fått en tös till! Hon kom i slutet av mars och ja fick äntligen träffa henne i veckan. Vi har ju haft förkylningar som varit sega här som satt käppar i hjulet när det gäller att hälsa på nyfödd. Dessutom har också Frrrrida fått en pojke så nu har snart alla i vårt tjejgäng två barn. Det känns oerhört lyxigt att få dela den här tiden med så nära vänner som befinner sig på väldigt nära avstånd dessutom.

 Redan nu känns det som Lillebror är gigantisk jämfört med de bebisar som kom 1,5-2 månader efter. det är inte klokt som det skiljer sig nu och om bara ett år kommer det inte vara någon skillnad alls.

Lillasyster var så fin och det känns lite komiskt på något sätt att Nobeltanten får två flickor och jag två pojkar. Även om vi båda är väldigt lyckligt lottade och självklart aldrig hade velat byta på riktigt så hade vi nog båda gärna testat på att ha en av var, en flicka och en pojke.

I går fyllde min fantastiska mamma år. Kvinnan som ställer upp i alla lägen och hjälper mig grymt mycket med barnen. Det är faktiskt helt sjukt så mycket stöttning jag får därifrån. Hon tar mer än gärna några timmar med Videungen när jag känner mig som en usel tvåbarnsmamma med för kort stubin. Det underlättar så oerhört just nu vill jag lova! Därför kändes det extra viktigt att vi fick fira henne på hennes födelsedag. Hon kom hem här igår och vi bjöd på hemmagjord pizza, paket och en framtida lunch på ett ställe som vi hört väldigt gott om.

 Och det finns nog inga ord för hur mycket Videungen älskar sig Mormor! 

Eftersom Loff jobbat hela helgen och jag verkligen avskyr de här maratonpassen (ensam med två barn fredag-måndag) så såg jag till att boka upp mig en del i helgen. Det känns alltid lättare att veta vad vi ska göra - annars är risken stor att vi alla bara blir rastlösa och ovänner.

På lördagförmiddag kom Sprallis med familj hit och vi åt frukost och hade en superhärlig stund tillsammans. Hela dagen flöt på bra efter det eftersom alla blev på så bra humör. I dag drog jag iväg till Lund på familjedag på biblioteket. Mamma följde med och det blev barnteater...

 ...tufftufftåg...

....och pannkakslunch i en vårig stad. 

Nu bara en dag kvar innan Loff är ledig och det dessutom är förskola vilket underlättar här hemma en hel del.

Påskhelgens härliga besök

Jag är förtjust i påsken. Jag har nog alltid varit det. Färg, vår, överraskningar och godis. What is not to like? Dessutom får man dricka julmust igen...jag menar påskmust.

Det här året var påskvädret dock förfärligt. Men besöket desto roligare. Sölve och hennes familj kom och hälsade på och det blev en heldag med god mat, påskägg, skattjakt och pyssel. Och bus! Herregud vad det barnen sprang sig svettiga! Sölve som inte träffat Lillebror fick både hålla, gosa, underhålla och mata.

 Äggmålning!

Påskafton bjöd på dåligt väder men desto mysigare inomhus. Här fikas det på påsk-cupcakes. Leilas recept är toppen!

Påsken innehöll också besök hos Farmor, påskäggsöverraskning från Farfar, Frrrrrrida fick äntligen en bebis som ville titta ut på Skärtorsdagen (!!), lekplatshäng, Videungen for på konstrunda med Mormor med mera. Tyvärr jobbade Loff alla dagar utom lördag och söndag men det kunde varit värre det vill säga att han skulle jobba hela helgen.

Trötta - nu behöver vi värme

Vi är allt en liten sliten familj så här efter bröstoron. Men nu är jag friskförklarad sedan i måndags - yey!

Men nu har vi alla dragit på oss en seg förkylning som redan hållit i sig i över en vecka. Nu har den utvecklat sig till en lite halvt otäck hosta. Stackars Lillebror har också smittats. Typiskt oss. Typiskt denna familj.

Men jag är glad så länge det inte blir värre med Lillebror än så här. Man ska ju försöka se det positivt och det försöker vi verkligen även om jag verkligen bara önskar att jag kan sluta oroa mig för allt och börja slappna av lite och njuta av den här mammaledigheten.

Det finns absolut ljusglimtar då jag känner att det är riktigt härligt men utmaningen är att det svänger kraftigt fort.

Några positiva grejer på senaste tiden:

Vi har haft spontanbesök av Loffs syster och respektive. De kom förbi när de ändå var nere i Skåne.

Vi hade en mycket trevlig lördag med Palla och Charles och barnen här hemma.

Dessutom har vi firat Loffs födelsedag. Samma dag lyckades jag få två timmars sol i trädgården då jag fick ordning på trädgårdslandet, fallna löv och ogräsrensning i rabatten.

I helgen fick jag också en alldeles lugn lunch på stan själv när jag var ute och presentfixade till diverse födelsedagsbarn.

Men påskvädret är verkligen riktigt skräp. Vilken blåst, vilket regn och vilken kyla! Inte okej! Inte är den ens tidig påsken i år. Så nej, påsklovet blev än så länge inte så mysigt som jag hoppats på.

Men vi fick i alla fall iväg Videungen idag på förskolan (trots lov) på deras påskfest mellan 9-12. Trots att han inte ville så gick allt bra ändå. Barnen fick gå på skattjakt, måla påskägg och annat (som dock vår son inte ville vara med på). Sen dukade de upp till långbord och fick lunch. Videungen är inte alls så mycket för att klä ut sig eller ansiktsmålning osv. Men många andra barn var supersöta i sina dräkter.

Den här terminen har Videungen inte alls uppskattat förskolan. Men vi vill ändå att han ska vara med så mycket som möjligt för att lära sig och få upp lite självförtroende. Det har blivit en superhattig termin för honom. Först långt juluppehåll, sen lååååångt uppehåll innan lillebror och efter att han föddes (han var borta i nästan sex veckor), sen blev han 15 timmarsbarn på det, ledig igen en vecka pga USA-besök och nu påsklov. Ja, han hinner väl komma in i det lagom till sommarlovet....suck.

Sen ska vi inte heller glömma att Loff nu har pluggat i snart ett år vid sidan av ett heltidsjobb vilket såklart sliter på oss alla. Där finns inte mycket tid kvar till avkoppling och nöjen vill jag lova. Många kvällar går till enbart sega nattningar eller plugg. En och annan tv-serie ser vi tillsammans men det är vad som hinns med just nu i allt. Och då tror jag vi är ett ganska strukturerat hushåll. Vi får inte vara så hårda mot oss själva - vilket är lätt att glömma ibland.

I påsk har vi planerat ett besök som vi hoppas blir av trots förkylningar. Sölve och hennes familj kommer och hälsar på oss. Det är nästan en tradition nu eftersom vi också träffade dem på Påskafton i fjol.

Glad påsk på er alla!

Äntligen USA-besök

Energin har inte varit på topp här efter alla turer på sjukhus men jag lämnar en bildsammanfattning av vår vecka när min bror och hans familj kom på besök. Videungen fick ledigt från förskolan när vårt, som vanligt, grymt efterlängtade besök kom. I en vecka var de i Sverige. Min bror och Svägerskan lämnade barnen hemma hos min mamma efter bara någon dag och sen skulle jag och Loff hjälpa mamma att passa både 8-åringen och 3-åringen. Bror och Svägerskan skulle åka till Stockholm för att städa och sälja sin lägenhet. På lördagen, sex dagar senare,  skulle de vara tillbaka igen för att sen bege sig med planet tillbaka till USA. Det var en grymt intensiv vecka men framförallt en superhärlig tid då vi verkligen fick rå om barnen alldeles själva och knyta an! Så värdefullt!

De anlände på lördagkvällen och på söndagen blev det kalas för Oskar som precis fyllt 3 år. Sverigevädret visade sig från en mycket god sida för första gången på länge faktiskt. 

3-åringen!

Kusinerna fick umgås över lite såpbubblor...

...och lite tårtfix. 

Vi tjuvstartade med påsktårta.

När gästerna kommit blev det rena rama julafton! Alla barn fick massor med paket, inte bara födelsedagsbarnet. Videungen fick eftersom han blivit storebror, Lillebror för att han inte träffat kusinerna innan och storasyster Ella fick paket så att hon inte skulle bli helt utan. Så herregud med paket det blev. 

Minstingen fick också sitta med vid bordet. 

På måndagen begav sig sen Bror och Svägerskan iväg och det stora passa barn äventyret började. Det var fantastiskt att se kärleken mellan kusinerna. Och Ella tyckte verkligen Lillebror var en godbit och höll honom gärna.

Veckan gick i det stora hela väldigt bra. Vi fick försöka behandla alla barnen så lika som möjligt när det uppstod bråk och missförstånd vilket det såklart gör barn/syskon emellan. Ibland var vi hemma hos mamma och lekte, ibland hos oss. Om inte annat är det nog bra med miljöombyte så att det händer lite. Bara att Oskar fick leka med Vidars bilbana gav lite lugn och ro till övriga en stund för avkoppling i soffan. 

Vidars klassiska fiskspel går hem i alla åldrar. Jag har fortfarande inte tröttnat. 

En dag blev det våfflor hemma hos oss till alla barns stora lycka. 

Loff tog extra ledigt den här veckan vilket resulterade i tre lediga dagar mitt i veckan. En av dagarna drog vi till lekland. Det blev absolut den roligaste dagen helt klart. Ungarna var superglada och nöjda och helt slut efteråt. 

Käket gick verkligen hem och vi var där så länge att vi fick ta två matpauser. 

Glasspaus t ex.

Ett annat tacksamt stopp var Vellingeblomman som hade sin årliga påskutställning.

Här blev det pannkakslunch för barnen. Här kunde de inte få nog så mamma fick köpa flera portioner ytterligare för att alla magar skulle mättas.

 

Ju längre veckan gick desto mer lekte Videungen och Oskar. I början hade de lite svårt att förstå varandra men i slutet gick det alldeles strålande. Annars är ju Videungen typ upp över öronen förälskad i Ella. Herregud vad han ser upp till henne! Han till och med sitter bredvid och luktar på henne för han tycker så mycket om henne, haha. 

Fika på mormor/farmors terass. 

 

Tyvärr började ju jag bli sjuk i slutet av veckan och jag hade då ränt runt på sjukhusområdet desperat efter hjälp. Denna dag försökte vi därför pigga upp oss så gott det gick med lite lösnäsor och annat. Medan jag vilade mig med Eskil i soffan sprang mamma runt och servade ungarna varenda minut med nya leksaker, dricka, mat osv. Ja, den dagen var jag inte till mycket hjälp. 

Sen kom de då äntligen till Skåne igen, Bror och Svägerskan. Tyvärr var jag så dålig att jag missade den dagen helt.  Men deras sista dag kom de över till oss på fika och kvällsmat. Då kunde jag med lite  Alvedon vara med i alla fall. 

Det är fint att se hur Videungen verkligen uppskattade besöket. Men den här gången hann jag prata en stund med Bror och jag kände att jag knappt hann säga något alls till Svägerskan tyvärr. Men det kommer ju fler chanser och tack gode gud för FaceTime. 

Sen bev det som vanligt ett sorglig avsked. Videungen var deppig och Ella ledsen. Men Videungen vinkade ändå glatt när bilen rullade iväg och undrade om vi skulle ses igen på lördag?!Han fattar som sagt inte riktigt än hur lång tid det faktiskt kommer ta till nästa gång...tur är kanske det.  Låt oss hoppas att vi någon gång ganska snart kan kunna träffas mer än en gång om året för det suger faktiskt något helt otroligt om jag ska vara ärlig. Men hoppet lever än. 

Tack för besöket och en mycket speciell vecka som jag aldrig tror någon involverad glömmer (jo förresten, Lillebror kommer ju inte minnas detta tyvärr). Videungen var helt överväldigad. Vi saknar er redan. 

Brösthelvetet fortsätter

Nu ska jag tyvärr delge alla er min förbannade historia om när jag drabbades av bröstböld. Känsliga läsare varnas här och nu. Ja det blir en hel del repetition från förra inlägget men det kommer också mer tyvärr.

Ja, amningen har tyvärr fått läggas ner här denna gång. Tyvärr tyvärr. Jag hade så gärna fortsatt men inte till vilket pris som helst.

Allt började för över en månad sedan då jag plötsligt drog på mig en knöl i bröstet. Kölen insåg jag förmodligen var någon form av mjölkstockning och efter tre dagars intensiva försök att få loss den utan resultat blev jag lite lätt panikslagen när jag började läsa på. Jag sökte upp BVC som bad mig kämpa på och då var det fredag. Då hade jag en rejäl knöl på ovansidan av vänsterbröstet som hade en rodnad. Hade det inte blivit bättre dagen efter menade BVC att jag skulle uppsöka läkare. Men det var högst ovanligt att det skulle utveckla sig till en infektion/varböld.

Men mycket riktigt, ovanlig är jag tydligen. På lördagen var det betydligt värre. Bröstet var rött och bulan större och jag fick faktiskt lite panik. Läkaren gav mig antibiotika och bad mig amma vidare.

Hur ammade jag? 
MASSOR! Det vänstra bröstet var dubbel så stort som det högra som var friskt. Jag fick dessutom amma med Eskil liggandes i sängen eller på bordet upp och ner för att barnets haka skulle möta stället där stockningen satt. Helt sjukt jobbigt och som ni alla säkert förstår kan man inte stå i den ställningen länge.

Jag hade provat stå i varma duschar, massera, pressa ur (vilket man egentligen inte ska), intensivamma, amma i olika ställningar, vila, tagit smärtstillande, pumpat osv. Ingenting hjälpte.

På söndagen var bröstet ännu värre och det blev läkarbesök igen! Då var sänkan 82 och jag fick rådet att söka mig till gynakuten. Så jag och Loff satt på gynakuten en söndagkväll med lilla Eskil som fick ammas upp och ner (tack och lov fick vi ett eget rum). Sköterskor försökte hjälpa mig att pumpa ur men utan resultat. När läkaren kollade med ultraljud konstaterade han att det behövde tömmas och plötsligt var jag en patient hos mammografin.

På måndagen blev det då tömning på mammografin med den så kallade "grovnålen". Örk! Hela förmiddagen satt jag bara och lipade eftersom jag var så nervös och nere över allt och jag kan säga att jag nog aldrig känt mig så hjälplös. Dessutom är jag ganska rejält stickrädd vilketsåklartinte gjorde det hela bättre. Men det gick bra och jag klarade både bedövningssprutan och själva nålen som tömde ut varet med hjälp av min andning som jag lärt mig till förlossningen. Jag kunde till och med uttrycka medan de tömde "jag älskar er". jag var så glad att äntligen få hjälp och vara på en plats med stor erfarenhet av den här typen av patienter. För dem var det något som de gjorde varje dag egentligen.

Att ha en varböld på bröstet en helg visade sig vara rätt knepigt. Ingen ville liksom egentligen ha en som patient eftersom de inte riktigt var experter på det. Och framförallt hade inte mammografin öppen mer än måndag till torsdag. Dessutom måste man ju också få en remiss till mammografin.

Men efter tömningen började då äntligen antibiotikan verka och det blev två besök till på mammografin. Knutan fanns kvar i bröstet men läkaren menade att den försvinner förmodligen när du slutar amma. Huvudsaken var att jag mådde bra och att amningen fungerade hela tiden tack och lov.

Here we go again
Någon vecka senare inser jag plötsligt att jag fått en exakt likadan knuta på högra bröstet. Ååååååå neeeeeej!! Jag kände ärligt talat hur paniken bara steg. Jag gjorde på exakt samma sätt och tyckte till en början att jag ändå fick ner knutan något. Men sen bara blev det precis som med förra. Eftersom jag blev så påverkad psykiskt av problemen vilket såklart också påverkade hela familjen här hemma i över två veckor så tog jag beslutet hos BVC att faktiskt sluta amma.

Så under själva utfasningen av amningen så blev det något av moment 22. Jag ville minska produktionen av mjölk men samtidigt tömma ut mjölken så att inte stockningen växte. Så det blev som en tävlan mellan mjölken och knutan där jag blev det stora förloraren. Efter två veckors kamp sitter jag nu här igen med en varböld.

Jag har varit riktigt dålig den här gången. När jag insåg vad som hände så såg jag till att få en läkartid direkt och fick då antibiotika. Och gud vad jag har lipat den här gången. Eftersom att det tyvärr drog igång på allvar en torsdag, klockan tre då jag fick läkartid, så försökte läkaren förgäves hjälpa mig att komma till någon som kunde tömma bölden. Jag var helt panikslagen till slut eftersom ingen ville ta emot mig och jag själv, med den erfarenheten jag har, insåg att den MÅSTE tömmas innan måndag då mammografin öppnade igen.

Så på fredagen fick jag bege mig till gynakuten där jag i princip trängde mig före för att förklara mitt problem. Är det lönt att sitta här? Är jag på rätt ställe? Ingen på hela Sus Lund verkar vilja hjälpa mig? Tack och lov insåg nog personalen att jag verkligen hade panik så de hjälpte mig. Och just denna fredag visade sig att mammografin hade extraöppet och kunde ta emot mig.
Läkaren på gynakuten berättade att läkaren på mammografin var på väg hem men stannade kvar för att hjälpa mig så om jag sprang bort till mammografin medan hon skrev en remiss digitalt så kunde de ta mig.

Och herregud vad jag sprang. Och in kom jag och de tömde bröstet. Tyvärr var bölden denna gång inte riktigt mogen (de fick bara ut lite) så jag fick tid på måndagen (igår) igen.

Denna helg alltså. Ajajajaj. Antibiotikan har uppenbarligen inte kommit till utan bröstet har växt över helgen rejält och jag har mått så dåligt att jag fått söka läkarvård ytterligare en gång för att kolla sänkan.

Igår kom jag då äntligen till mammografin igen och var då rejält dålig att deras personal till och med såg lite oroliga ut. Och än en gång började jag gråta av total utmattning och för att jag kände mig så influensalik. Bröstet behövdes tömmas mycket och när det var gjort kändes det skönt. De är verkligen toppen på mammografin men vägen dit är så strulig.

Sen fick jag återigen knacka på hos gynakuten och ta en sänka och lite prover så jag vågade gå hem igen. På mammografin förklarade man att det kunde vara så att antibitokan först kan komma åt när varet är tömt. Så hela dagen igår mådde jag skit men kryss i taket: idag börjar jag må bättre! Med risk för att jinxa hela skiten....

Imorgon väntar en ny tömning och jag fortsätter knapra medicin här hemma. Hoppas hoppas det vänder! Håll era tummar folket!

Lilla Eskil tar ersättningen fint och jag hoppas ingen annan behöver känna sig som jag känt mig den senaste 1,5 månaden.

Varför fick jag detta då?
Ingen vet. Bakterie första veckan då jag hade sår? Eskil har fel tag trots att det inte syntes? Möjligt.

Så varför skriver jag detta?
Jo, för att jag ägnat timmar åt att googla andras historier på nätet och det har varit till stor hjälp för mig som känt mig oerhört ensam och utelämnad. Kanske hittar någon annan drabbad det här inlägget någon gång och kan få en hint hur man får hjälp. Jag känner verkligen att jag mycket aktivt fått söka hjälp och ta reda på vems patient man egentligen är när man får en varböld: BVC? MVC? Vårdcentralen? Gynakuten? Mammografin? Eller just i Lund påstås man i all fall vara en patient hos röntgen när mammografin har stängt men röntgen tillbaka visar det. Därav blir man en patient mellan en massa instanser där olika instanser hjälper en med olika saker. En tar prover, en skriver ut medicin, en gör ultraljud och en tömmer.....suck. Stå på er där ute för att få rätt vård.