Och hur gick det på förskolan då?

Jo, nu har Videungen varit två veckor på förskolan utan en sjukdag. Bara det borde firas...

Första veckan var katastrof eftersom han grät varje dag i princip hela dagen och var livrädd för de andra barnen. Men nu har det börjat vända och Videungen har till och med haft någon riktigt toppdag då han varit fullständigt nöjd!

Det känns helt klart lite hoppfullt igen och inte så hemskt att lämna honom på förskolan på morgonen. Dessutom har mamma hjälpt till en hel del med att hämta i veckan så han har haft två långa dagar och tre korta vilket känns skönt.

Håll tummarna att det håller i sig terminen ut. I sommar får han en förskolepaus på sex veckor. Sen blir det väl nya tag i höst...

Vi har åkt på en förskoleflyttkarusell utan dess like. Men eftersom gruppen kommer att vara intakt och personalen är den samma känns det inte så farligt.

Videungens förskola flyttar ut från nuvarandra lokaler i juni och under sommaren slås förskolan ihop med en annan förskola. Tack och lov slipper Videungen den flytten eftersom vi ändå har semester. Sen till hösten flyttar alla barnen in i en tillfällig förskola som är i form av baracker. Och inte förrän sommaren 2016 står den nya förskolan klar som var tänkt skulle öppna redan i höst. Nåja, det är nog mest vi föräldrar som påverkas. Men det positiva i det flyttkalaset är att för varje flytt så kommer Videungens förskola ligga lite närmare vårt hus.

Tankar just nu

Jag tänker att jag skulle så gärna vilja få god respons på en grej som jag lagt ner mycket tid på. Jag hade behövt det så. Jag behöver få ny inspiration och nya utmaningar. Hoppas så....

Jag tänker att vi alla på något sätt lever i vår bubbla. Jag kan komma på mig gång på gång att jag bara går runt och inbillar mig att andra är som jag, att vi tänker lika, att vi kommer från samma sak. Ibland blir jag lite extra varse om hur totalt olika liv och värderingar vi har fast att vi lever precis sida vid sida. Läskigt och häftigt på samma gång. Vid vissa tillfällen blir jag därför också alldeles extra glad att jag har valt min egen väg och mina egna sätt. Att jag tagit ställning.

Jag tänker på att jag har för lite tid över. Jag tänker på hur jag ska komma runt det. Jag har fortfarande inte hittat lösningen.

Jag tänker även på att inget varar för evigt. Jag tänker på hur svårt det är att leva i nuet. Jag tänker på alla höga krav, alla förändringar och alla orosmoln som finns. Samtidigt känner jag mig alldeles trygg. Skygglappar?

Jag tänker på sommarens alla höjdpunkter. Jag hoppas de slår in. Jag tänker på att jag är himmelens trött, utmattad. Att jag absolut behöver semester. De har varit ett tufft år i högt tempo utan någon som helst litet andningsuppehåll. Jag tänker att det inte är så bra.

20 månader och lite till

Videungen är helt fantastisk. Det finns så många härliga känslor för detta barn. Bara känslan av att se sin partner nästan spricka av stolthet när Videungen gör något nytt eller kul gör mig alldeles kittlig och pirrig. En indirekt lycka. När lyckan dels handlar om egna känslor över sonen men också känslan av att se eller höra någon annan interagera med honom. Det kan vara när Loft och Videungen busar, eller när nya temperamentsprövningar oväntat dyker upp, eller när mamma får en kram, eller när Videungen lär sig nya namn – all denna utveckling.

Igår träffade Videungen det som förskolan kallar för hans typ "bästa kompis" på förskolan. Vi sprang på den familjen av en slump på lekplatsen och jag har aldrig själv sett pojkarna ihop utan bara hört att de verkar ha lite småkul. Men det var verkligen ren lycka att se de här två känna igen varandra, le stort, iaktta den andre, säga varandras namn, leka titt-ut, springa och busa och skratta.Wow! Min son har en kompis!!!! Hur mycket kan det där mammahjärtat svämma över? Kanske svämmar det över extra eftersom Videungen är lite väl försiktig mot andra barn och då blir det extra stort när han verkligen tycker det är riktigt kul med en jämngammal.

Så vad kan Videungen nu:
Ja just nu är det mycket språklig utveckling. "Mamma sitta", "Pappa stol", "Vidar boll". Massa nya ord väller fram Papegoja, "Akka di" som betyder Lilla snigel akta dig", "oijsch" som betyder juice och/eller  ost, "Fruktsoppa" som kan vara lite allt möjligt som är drickbart och smakar sött. Många namn är det som faller på plats: Monama (Monica), Ästin (Kerstin), Masch (Mats), Ocka (Oskar), Acke (Axel), Jaja (Anna), Ejja (Ella), Nininea (Linnéa) osv.

Men han har inte alls kommit till "min-fasen" dvs min nalle, min mamma osv. Han använder inte heller ordet "jag" om sig själv utan säger då Vidar eller rättare sagt Didaaaaa!

Däremot började han igår söka tydlig bekräftelse med språket då han skrek massa gånger när Loff och han busade "Mamma titta!!!".

Han är fortfarande glad i mat, han äter det mesta men verkar fortfarande reagera på ägg så det undviker vi. Men favoriträtten verkar vara lasagne. Han är väl fortfarande ganska svajig på nätterna. Han vaknar väl egentligen alltid minst en gång per natt och behöver napp, välling eller liknande. Han har haft en ganska lång period där han är hysterisk mitt i natten och både kan slåss, kränga med kroppen som att någon verkligen gör honom illa och/eller vara i princip tröstlös eftersom han är så upprörd över något oklart. Förmodligen drömmer han massor.

Han är fortfarande en försiktig kille som absolut inte springer in själv på nytt ställe. Mammas eller pappas famn är det som gäller en bra stund innan han vågar utforska lite själv. Nya människor är i först hand lite läskiga. Däremot är han väldigt bestämd och tar gärna till vilda skrik och protester om han inte får som han vill. Han kan även knipas i kinderna på den han är arg på och slå med handen i huvudet på t ex dumma mamma. Och kasta mat ska vi inte prata om. Hur kan det vara så kul? Dessutom när han väl fått modet i nya miljöer kan han mycket väl bara sticka iväg in på en sidogata, privat tomt eller annan olämplig plats och fortsätta kuta och skratta eftersom lyckan är att få bli jagad....

Han älskar att åka bak i cykelsadeln på Loffs cykel. Han vill hellre köra sin vagn själv än sitta i den även om den nya vagnen vi köpt är klart roligare att åka än den gamla. I bilen har han fortfarande okej med tålamod.

Han tycker det är kul att försöka hoppa även om han inte kan hoppa. Han lyfter bara på hälarna. Roligaste leken är nog fortfarande att bli jagas och skrämmas lite lätt. Han är mycket mer klättrig nu än som liten och det är egentligen svårare att lämna honom ensam en pyttestund nu jämfört med för bara några ynka månader sedan. Nyfikenheten är mycket starkare nu. Han går gärna i trappan men klarar inte att gå upprätt själv utan klättrar mest uppför. Och själv kan vi absolut inte släppa honom i trappan, då skulle det sluta illa.

Borsta tänderna är lite av en kamp och inget alls som är poppis. Å andra sidan har det de senaste två månaderna kommit massor med tänder längre in i munnen. Så det kanske fortfarande är lite känsligt och ömt.

Storleken just nu är väldigt varierande. I tröjor är det storlek 92 för det mesta. Vi köper inget mindre än 98 nu eftersom 92 är på väg att bli lite litet inom rimlig framtid. Men byxor är helt galet varierande. Han är i stort sett alltid minst en storlek efter i byxor. Byxorna som är 92 är ofta både för breda i midjan och för långa. Jag tror han fortfarande kan ha ett par byxor som är storlek 80 egentligen...skumt det där med storlekar. Men å andra sidan vill vi inte köpa mindre byxor än 92. Men det känns som att storlek 92 kommer hålla länge!

Ja, ständigt händer det saker och den här åldern är helt underbar. Hur ofta kommer jag inte säga så om de olika åldrarna? Men det är härligt att få lyxen att följa med på utvecklingsresan.

Alla pratar om maj

Bilden togs på en "varm" dag i helgen. Men fortfarande har barnen mössa på trots solsken.

Ett tydligt samtalsämne denna månad har varit vädret. Maj har varit en kaaaaaaall månad. Vi har i princip bara legat runt 10-15 grader, kalla vindar och mycket skiftande väder. En och annan gång ha det varit en fin kväll det vill säga soligt och vindstilla men fortfarande kallt!

Och sånt där minns man generellt sett inte om ett år, därför tycker jag att det är så kul att just skriva ner sådant på bloggen och kunna gå tillbaka och minnas.

Positivt med kalla maj har inneburit fantastiska rapsfält som stått jättelänge utan att varken bli översvämmade av vatten eller snabbt uttorkade av solen. Sällan har sett så mycket raps men det är nog för att den varat...

Det växer överallt så det knakar och i princip ingenting är sönderbränt. Träden blommar för fullt än och det har liksom inte alls bara sagt "pang" som de senaste åren och så har allt varit över på en vecka.

Men å andra sidan har fortfarande inte allt såtts på långa vägar i trädgårdslandet eller tomatplantorna vågat flytta ut. Vilket nästan känns lite frustrerande eftersom skörden då också blir sen såklart.

Bilden togs idag.

Min tulpanrabatt som jag satt i höstas har stått sagolikt vackert och jag tror bannemej jag sällan fått så långa och ståtliga tulpaner som stått i nästan två månader?!

Så visst är där fördelar också med en kall maj. Men nu är det snart juni och jag tycker det är hög tid för vädret att skärpa sig. Inte ens på helgens bröllop kunde jag ha bara ben. Med lite god vilja brukar man kunna det i maj, men inte en chans! Trots strumpbyxor höll halva festen på att frysa ihjäl i blåsten utanför kyrkan.

Min fina Mormor har lämnat

I lördags orkade min 94-åriga mormor inte mer. 

Min fina mormor som avskydde att bli fotograferad, som hade humor, som alltid sken upp när jag kom på besök och som jag fick tillfälle att bo hos i fem månader som vuxen. Hon avskydde verkligen att bli fotograferad. Ändå gick det allt bättre ju äldre hon blev. Jag tog den här underbara bilden på henne och Videungen på hennes 94-årsdag. I juni i år skulle hon ha blivit 95. 

Kroppen bestämde sig i helgen att ge upp. Och det kan ju kännas förståeligt när man levt i så många år. Men när en familjemedlem dör så är det ju i grund och botten något sorgligt och mycket tråkigt. Även om vi förstått att det egentligen kan hända när som helst just vi den åldern har hon alltid funnits där. Mormor är så självklar. Och jag är såklart väldigt ledsen över att hon nu inte finns mer. Trots att det kanske egentligen var skönast för henne själv att hon fick somna.

För mig är mormor någon som jag tyckte mycket om som liten, egentligen den enda i den generationen som jag hade en relation till på det sättet. Som jag kände för. Huset i Limhamn där hon bodde (och även jag och Loff innan vi flyttade över i huset) förknippar jag oerhört starkt med henne. Jag vet precis hur där luktade, hur mormors sås smakade och hur jag kunde äta hennes tomater som hon odlade i växthuset som godis. Jag minns pupporna som satt på björkens löv och som lades i glasburkar för att jag skulle få se vad som hände, jag minns inneskorna, porslinskatterna Ragnar och Rut, "Morfar på fototet", korsordstidningarna och alla blyerts med suddgummit på toppen, promenaderna till kyrkogården, hur det var att åka i Micran, nötkakorna, fikorna på altanen under parasollet, getingarna i plommonträdet, porslinet, besticken och hennes fullständiga spindelskräck.

 Något som betyder jättemycket för mig och som kändes helt fantastiskt redan då var att vi 2013 fick mormor att orka fira julafton med oss hemma här i huset. Videungen var nyfödd och mormor var pigg och glad denna kväll. Hon orkade och höll ut länge och var väldigt road av den nya bebisen. Den julen glömmer jag aldrig!

 Här har hon sin klassiska fotomin: "Jag tycker inte om det men låt gå för den här gången".

 Och jag kommer aldrig glömma när hon skulle åka hem. Hon var så strålande glad och fin när hon skulle säga hejdå till Videungen. Jag måste säg att bilden säger allt! Jag blir alldeles alldeles lycklig av den och vet att jag kommer att titta på den om och om igen i framtiden. Min fina mormor, du hade en självklar plats här på jorden. Vi kommer att sakna dig.

Sjukdomarnas följetång

Det är faktiskt helt otroligt! Vardagen varade i ungefär en dag. Videungen var tillbaka på förskolan på fredagen för att insjukna i hög feber på lördagen. Hela söndagen och måndagen hade han i princip aldrig under 39,4. Han pendlade upp till som mest (vad vi vet) 40,1 grader. Han var totalt utslagen stackaren. Inga andra synliga symptom utan möjligen tre dagars feber eller bara infektion på något sätt.

Så det blev ytterligare VAB och besök hos doktorn. Doktorn kunde konstatera att det inte var någon fara och lagom till besöket började Videungen feber gå sakta neråt tack och lov. Efter halsprov och stick i fingret så var det hela i princip över.

Men på grund av röd dag mitt i veckan och knöliga dagar så blev det så att Videungen först kunde gå tillbaka till förskolan ytterligare en fredag. Men innan dess passade vi på under Kristi himmelfärds att faktiskt utnyttja att vi alla var lediga en stund ihop på dagen.

Vi åkte och lekte och promenerade i Bokskogen som visade sig från sin allra bästa sida. Videungen älskade det! Sen blev det en fika på ett gårdskafé i närheten. Mysigt och trevligt att än en gång konstatera att sjukdomsperioden var över....

Med en helt frisk och ledig familj i helgen gällde det därför att passa på! Vi räknar numera i princip med att vi har ett par friska dagar innan nästa sjukdom attackerar oss. Helgen blev en alldeles fantastisk familjehelg med en förmiddag på äventyrsbadet med vattenlekland och rutschkanor. Efter dusch och påklädning blev det sen fika för Videungen i badets lobby. Med mat i magen och efter bara ett par minuter i vagnen slocknade han och Loft och jag kunde i lugn och ro hugga in på en fantastiskt lyxig och fin brunch i närheten. Det var himmelskt gott! Extra gott är det ju såklart alltid att få mat i magen efter man simmat....

Tro det eller ej. Men redan under lördagskvällen började Videungen hosta igen och på söndagsförmiddagen verkade han ha början till en förkylning. Men det var inte värre än att vi alla kunde dra iväg till kusinens 2-årskalas och äta massa onyttigt och socialisera en stund. Videungen vågade till och med sitta hos småkillarna vid barnbordet själv och äta (han brukar alltid vilja sitta hos oss på tillställningar där det är lite stimmigt). 

Men det gick som sagt över förväntan och dessutom klämde han i sig fyra kanelbullar?! Och han brydde sig inte ett dugg att de andra barnen sprang iväg och lekte. Kanelbullrna var helt klart prioriterade att få äta upp. De tre pojkarna vid det lilla bordet var bara utsöta när de satt och fikade vid sitt lilla bord.

I natt var det en riktigt oroligt. Inte förrän efter klockan tre sov Videungen lugnt fram till klockan sex. Förkylningen har slagit till med stor kraft men det blev ändå förskola i dag. Men tyvärr har han nog helt kommit ur rutinerna. När jag kom och hämtade honom i eftermiddags berättade pedagogerna att han i princip bara hade gråtit hela dagen och fått ha napp och sin nyckelpigesnutte hos sig hela tiden. Då gör det allt lite ont i mammahjärtat vill jag lova!

De beskriver honom som en känslig kille som inte kommer till sin rätt riktigt när där är många barn. Han tar liksom inte för sig och vågar inte gå på och busa som andra barn gör. När det blir för mycket bus så blir han osäker och säker efter någon vuxens knä. Och när han satt i knäet på en i personalen med sin lilla snutte när jag kom i dag efter jobbet och alla de andra barnen lekte runt honom så blev jag helt deppig. Men jag hoppas så att han får vara frisk så han har en chans att komma in i rutinerna igen innan ett långt sommaruppehåll.

Stackars liten!

Normal vardag kanske runt hörnet ändå?

Fruktsoppan är snart över, tack och lov. Snart väntar förskola igen och vardagen kan återgå till det normala. Men först väntar tjänsteresor för min del och utbildningar. Puh! Det är mycket nu och jag kan väl bara sammanfatta det så här: Paris - kom till mig snart!

Fruktsoppan är här

Jaha. Så gick Videungen på förskolan i tre dagar denna vecka och sen var det tid för nästa sjukdomshistoria. Vattkoppor!

Mamma hade passat Videungen dagen innan en stund och då hade han vägrat äta. Vilket är högst ovanligt. Men när jag väl kom hem åt han lite igen så vi tänkte inte mer på det. Efter att Loff hade hämtat Videunge på förskolan i onsdags skrev han ett sms till mig om att han anade att något var fel. Videungen var trött och hade stort närhetsbehov och ville återigen inte äta något. Dessutom hade han fått lite prickar...

När jag sen kom hem till mina älsklingar så var det solklart. Prickarna i blöjan var tydliga vattkoppor. Suck! Jo, visst någon gång ska barn få vattkoppor men helt ärligt: vi är ganska trötta på sjukorna just nu i den här familjen. Varje sjuka tar så på allas krafter.

Framförallt är jag så in i helvete (ja, nu svär jag) trött på att ställa in saker. Sedan flera månader tillbaka hade jag och Allra käraste styrt upp att hon skulle komma ner till Skåne och så skulle vi ordna Valborgsfest. I går skulle vi alltså varit 13 pers här hemma med barn och grillat och haft det gött. Vi såg så mycket fram emot det. Dessutom blev det oroliga vädret fantastiskt, kvällen var solig och alldeles vindstilla. Med andra ord en perfekt Valborg. Men istället fick vi nu ställa in allt och återigen börja planera vabdagarna framåt....

Gårdagen blev istället ytterst lugn. Efter en mycket orolig natt (jag skulle upp och jobba som vanligt tidigt) så var vi alla ganska trötta. Men vi fick ett ryck på valborgskvällen att vi skulle få lite frisk luft. Så vi cyklade hem till mamma på spontanbesök. Det tar faktiskt bara ca 20 minuter. Hon hade grannen på besök så när vi kom fick vi order om att komma in en stund och dricka bubbel och ta del av desserten. Högsta vinsten! Sen cyklade vi hem igen. Videungen, som fortfarande inte visat tecken av att vara påverkad av kopporna, älskade att åka där bak på cykeln. Trots att vi totalt sett cyklat en mil ville han bara göra det igen och igen och igen. Bådar gott inför sommaren!

Så valborg blev faktiskt ganska mysig ändå och natten var underbar. Videungen sov genom allt och vaknade först klockan åtta i morse.

Men dagen har varit förfärlig. I morse hade Videungen rejält många fler prickar. Han har hela ansiktet fullt, öronen, massa runt rumpan och pungen, magen, hela ryggen, lite i munnen och lite på benen. Videungen har mest gråtit och skrikit och jag har inte kunnat vara ifrån honom ens för att gå på toa. Inte ens Mormor ville han se röken av idag. Han har uppenbarligen känt sig sjuk. Till slut gav jag honom en Alvedon och då lugnade det sig lite. Tack och lov har klådan så här långt varit hanterbar.

Ikväll piggnade dock Videungen till rejält och vi har varit ute i trädgården en stund och kunnat busat lite här allihopa. Loff har jobbat som vanligt idag men tack och lov är vi alla lediga imorgon. Vi får väl se hur allt artar sig.

Jag tycker så synd om lillkillen...

Men nu är vi mitt i det och när det är över kanske vi bara är tacksamma att vi har haft skiten och slipper oroa oss för det framöver.

Lite komiskt i det hela är att Videungen efter sin kräksjuka lärt sig säga fruktsoppa eftersom han åt en del sånt då. När jag frågade honom igår om han kunde säga Vattkoppr så blev svaret glatt: Fruktsoppa! Det är förmodligen just det vi minns om tio år. Fruktsoppan.

Moster fyllde jämnt

 Vi var som sagt förra söndagen och firade Moster som fyllde jämnt och alla de andra aprilbarnen. Tyvärr jobbade Loff så han kunde inte följa med. Det blev brunch på Smygehus och en trevlig dag. Moster blev uppvaktad med bland annat presentkort på en av hennes favoritbuktiker.

Tänk vad bra ändå att vi har så många aprilbarn i släkten. Då finns det anledning att alltid träffas i april och fira lite extra. Nästa familjemedlem på min sida släkten som fyller år blir lilla Ella. Men henne får vi nöja oss med att fira via Facetime. Presenterna är redan medskickade till USA via mammas resväska.

I maj blir det kalas för kusinen på Loffs sida. Många kalas blir det i vår numera allt större familj men det gillar jag för då får man tillfälle att träffas!