Det är så blandade känslor just nu över vår älskade Stuga att jag var tvungen att åka dit i helgen. Ja, vi ställde faktiskt in ett kalas på kuppen som vi tackat ja till. Mamma har bestämt sig för att sälja, med all rätt. Och första visningen var i veckan. Hur lång tid det tar att sälja vet vi ju såklart inte men på något sätt blev det väldigt verkligt och känslomässigt jobbigt på kort tid. Det är inte lätt att vara i hennes ålder, ensam och klara av att sköta ett så stort hus plus sitt eget hemma i söder. Det har jag verkligen full förståelse för. Samtidigt är detta huset fyllt av minnen, känslor och själar. Varenda bit, bräda, vrå påminner om barndom, sommardagar och såklart Pappa.
Det är ju så underbart att vara där uppe eftersom han plötsligt kommer så nära. Han blir så självklar som ingen annanstans i mitt liv och där uppe är det inte heller sorgligt att tänka på honom. Han är en helt naturlig del av naturen, huset och omgivningarna. Nästan som att han är där på något lustigt sätt och jag behöver inte fokusera på att han faktiskt inte är där. Svårt att förklara det där....
Men det närmar sig slutet för huset och tomten tyvärr och någon annan ska ta vid. Någon annan ska sova i sängarna, göra om de till sitt hus, göra allt på sitt sätt. Tänk om de river tapeten i flickrummet? Tänk om de inte är rädda om huset? Tänk om de inte förstår hur heligt huset är? Hur ska de förstå hur många fina minnen som finns där? Så känns det. Ologiskt, men precis så går tankarna. Livet går vidare. Många gånger känns just den meningen som att den borde avslutas med ordet tyvärr. Jag vill alltid bara trycka på stopp.
Stugan är så självklar. Jag tar den helt för given, det erkänner jag. Men det också är väldigt skönt att kunna ta något helt för givet. För givet – en slags trygghet. Det ska vara på ett visst sätt för så har det alltid varit. Det är så många detaljer som jag tänkte på den här gången som jag älskar. Sovrummet, rullgardinen med fåglarna, linneskåpet, de fula badtofflorna som jag bara kan bära där, den fula fleecejackan från Pappas jobb i storlek gigantisk som man har utan att skämmas, brödburken från förr, det lilla fatet som vi ofta lägger ägghalvor på, sagoglasen, Memory från Posten som är så sönderspelat att det är komiskt, de små tavlorna som Mormor målat en gång i tiden, kaffekopparna från Österlen och köksvågen med fejkade blåbär....
Finns det något bättre än att äta frukost vid brasan?
I Stugan får man lov att vara jätteful, jättenaturlig och bara sig själv rakt av.
Vi passade på att både träffa Grannarna denna gång, spela några spel, kolla på film, promenera i skogen, räfsa och bara njuta av solen som kom först idag med lite värme. I veckan kanske det kommer fler spekulanter, vi får väl se. Även om huset skulle säljas fort så hinner vi dit minst en helg snart igen tänker vi och det känns så skönt. Att vi hinner vara där några gånger till innan allt ska lämnas och vi ska ta avsked, på riktigt, känns lite lugnande. För stunden. För fy vad jag inte ens orkar tänka på den dagen. Usch usch usch.
Älskade kära hus, hur kan man bli så medveten först nu i vuxen ålder om hur mycket du betyder? Kanske för att det just inte längre går att ta dig för givet.
