Fyra ynka veckor kvar

Det gäller som sagt att ta vara på tiden. Fyra ynka veckor kvar nu på mammaledigheten. Så vad har den här veckan handlat om då?

Mormormys för Videungen, veckohandling, soliga dagar i gungan på lekplatsen, en heldag med finlunch på restaurang och massa lek med Allra käraste som var i Skåne och valde att spendera en dag med oss (det är lycka att se sin äldsta barndomsvän kunna gosa och leka med min gosse!), lunch med mammaledig granne och bus för barnen, en dag med ledighetsligan och bebisarna, Videungens första tandläkarbesök (!), tapaskväll med grannarna och alla busiga barn och idag MormorFarmor-middag klockan fyra.

Det har hänt härliga saker varje dag och jag njuter av tiden jag får med Videungen. Han lär sig massor varje dag känns det som och blir modigare och modigare. Nu går han längs våra möbler och vågar då och då släppa taget och ta några steg. Han tar också gärna egna steg när han går mellan mig och Loff men det händer också ganska ofta att han mest försöker kasta sig till den andra. Vi får se när den här pågen vågar gå själv. Att gå själv med gåvagnen är däremot inga problem men att ändra riktning på den funkar inte alls än.

Imorgon är det september. Jag vet att för ett år sedan tänkte jag just på hur det skulle kännas precis innan jag började jobba igen. Och ja hur känns det? Ångest, ångest, ångest. Jag vill aldrig att det här ska ta slut. Det är ett fantastiskt land vi lever i som tillåter oss att få den här tiden med våra barn. Det behöver både kropp och själ vill jag lova.

Klart att det nog kommer kännas som att jag på något sätt "får mitt riktiga liv" tillbaka när jag kommer tillbaka till jobbet igen. Och det kommer säkert vara kul det också. Men vetskapen att hädanefter ska någon annan få träffa Videungen fler timmar i veckan än vad hans mamma får gör nästan ont. Tiden då Loff nu ska vara hemma känns som ren lyx men jag kan inte sluta tänka på när vi måste lämna honom på dagis. Man ser ju aldrig sina barn?! Vi bara jobbar och jobbar. Och även om inte barnen lider eller känner till något annat så känns det sorgligt på något sätt. Att vi sen är inne i vardagsstressen, vardagspusslet. Vardagen då jag förmodligen ofta kommer att känna att jag aldrig räcker till någonstans.

Usch. 

Jag tycker däremot att det ska bli härligt att få sms på jobbet från Loff om hur han och Videungen har det. Det bekymrar mig inte ett dugg att jag behöver vara den som arbetar nu, snarare känns det underbart att veta att de två får all den tiden och är hemma och myser. Men sen alltså. En sak i taget.

Jag och Loff har diskuterat hur vi sen ska klara tiden då båda jobbar, hämtning och lämning osv. Hur vi bäst får en bra balans. Jag är själv rädd för att det ska bli för mycket av allt om det inte finns lite prioriteringar. Jag har bara under senaste året hört flera mammor som brakat fullständigt när de återvänt till jobbet igen. Vi har båda kommit fram till att någon form av veckoplanering måste göras för att vi inte ska bli ännu mer stressade. Matsedel och veckohandling blir ett måste, kanske en rejäl "städdag" (som vi aldrig behövt ha tidigare), planering inför helgerna så att de verkligen kan kännas lite lugnare och sköna och utan en massa massa måsten. Det kliar i organisatörens fingrar vill jag lova för att ordna upp det "nya livet". Vi får väl se hur allt blir.

Men först ska jag bara njuta, njuta, njuta. Av de fyra kommande veckorna.

Kanske en plats ändå?

Efter ett samtal med en dam på kommunen som ansvarar för förskoleplatserna så är jag lite lite mer hoppfull. Nej, vi kommer med största sannolikhet inte att få plats där vi vill. Vi kanske kanske däremot får plats i byn men på helt fel sida byn och vi kommer förmodligen ändå behöva köra bil för att hinna med morgonrutinerna men kommunen ska göra sitt yttersta för att något barn inte ska behöva hamna i tätorten. Det svaret lugnade mig för stunden i alla fall.

Så planen blir nu att stå kvar i kön på första och andrahandsvalet och kanske se lite hur allt funkar med den här lösningen (om det nu blir så som tippat). Vi får se. För sådan tur har vi förmodligen inte att någon familj lämnar byn så att vi får en plats på förskolan där vi faktiskt vill ha Videungen.

Nåja. Vi håller alla tummar för att vi åtminstone slipper tätorten.

Tack alla för era kommentarer, tips och råd. Jag blev faktiskt lite lugnad av det också och dessutom peppad att ringa ytterligare en gång för att höra mig för.

Att inte få plats

Trygghet är ett viktigt ord för mig. Generellt sätt men framförallt när det kommer till mitt barn. Jag vill att min son ska känna sig trygg precis som säkert de allra flesta föräldrar vill när det kommer till deras barn. Eftersom han inte kastar sig över nya människor direkt så känne rjag redan en viss oro inför inskolningen i januari. Tankar som: "låt han komma till en bra förskola", "låt han få kompisar", "låt han tycka att det är kul och att han får en bra pedagogisk verksamhet som visar honom vägen" och "låt inte denna mamma eller detta lilla barn gråta allt för mycket vid lämning". Jag försöker tänka att vi har hört gott om våra förskolor i byn och att alla andra barn klarar ju det så varför skulle inte mitt?

Men i veckan kom chocken. Välkommen till verkligheten amatörföräldrar! Ett trist besked så det smäller om det. Det är inte helt säkert än men det lutar åt att det blir så som det preliminära beskedet säger. Vi får ingen förskoleplats på de tre alternativ som vi valt. Men framförallt: vi får ingen plats alls där vi bor utan vi får förmodligen en plats till Videungen inne i tätorten! 

Mellan byn och tätorten finns för det första inga förbindelser och för det andra har vi inga andra egentliga ärenden till tätorten. Vi handlar mest i en annan kommun, arbetar inte alls där och har framförallt inte tiden att köra och hämta och lämna så långt hemifrån. Katastrof. Vi behöver garanterat båda bilarna nu och kanske skaffa en bilbarnstol till (!!). Och kanske en bilbarnstol ytterligare i mammas bil om hon nu plötsligt behöver hämta?! Det känns ju helt vrickat. Hur ska vi få ihop vardagspusslet?

I byn där vi bor flyttar det in massor med familjer eftersom det byggs mycket nytt. Kommunen har precis slagit upp portarna till en ny fin förskola och fler planeras. Och ändå är det fullt. Har vi tur blir vi erbjudna plats på förskolan som vi egentligen absolut inte vill vara på här. Det är den enda som har eventuellt någon plats kvar. Varken helt privata, som jag också kontaktat, eller kommunens egna kan erbjuda något. Så hoppas, hoppas att vi får plats. Det är ändå bättre att vara på den "mindre populära" förskolan än att behöva köra jättelångt. Så på mindre än en timme gick vi från "attans vi fick inte vårt första val" till "låt oss få plats på vad för skit som helst bara det är här i krokarna!".

Suck.

Om två veckor får vi besked. Anledningen att jag började ringa runt själv var just för att få en uppfattning och kanske börja ställa in mig på något och framförallt kolla så att vi ansökt på rätt sätt och inte missat att tacka ja till platser. Inte trodde jag det skulle bli på det här viset.

Sommaren 2015 kommer dock en drös 09:or lämna förskolorna och då kan det återigen bli mer luft i systemet både på kommunala och privata förskolor, meddelar förskolecheferna. Men hur kul är det att behöva inskola igen på nytt ställe? Stackars liten. Nåja. På något sätt får det ju bara lösa sig men jag oroar mig absolut just nu för vardagen. Alltså den riktiga. När både jag och Loff har jobb att gå till varje morgon, prestera, pendla långt och försöka få allt att gå ihop.

Vad har ni haft för erfarenheter där ute när det gäller inskolning, förskoleplatser, livspussel osv?

Äpplen, bröllopsdag och måsten

Nu är vi sannerligen inne på sista semesterrycket. På måndag är det tillbaka till "vardagen" det vill säga att Loff går till jobbet igen för några veckor innan vi byter av. Jag börjar min sista mammalediga månad och tänker bannemej njuta järnet! Och vi har njutit av varje ledig sekund som varit den här sista veckan. Igår hade vi besök av Fru Nordanå och Krüger och Sprallis. Det blev middag på kvällen och båda barnen nattades samtidigt i var sitt rum, vilket gick över förväntan. Sen fortsatte kvällen med en hel massa skrattanfall och utan bebisar som vaknade tröstlösa. Det var en riktigt härlig start på helgen vill jag lova.

 I fredags var jag, Loff och mamma på Glorias äppelgård i Lund och plockade årets första äpplen, Discovery. Vi stannade även och fikade där på deras enkla café innan jag och mamma for vidare på lite fler ärenden.

 Videungen vill verkligen bara gå, gå och gå just nu. Våra ryggar tar en del stryk...Det händer verkligen massor med hans balans, mod och nyfikenheten varje dag.

Idag passade mamma Videungen så att jag och Loff kunde fira bröllopsdag (i förtid, egentligen på måndag). Vi åt en riktigt lyxig lunch på Myteri i Malmö och det var verkligen supergod mat och rikligt med mat. Det blev krabbkaka till förrätt och röding till huvudrätt. Och ett glas gott vitt vin till det! Vi var supernöjda med lunchen och kom sedan hem till en fika som mamma ordnat.

På vår "tråkiga" att-göra-lista under semestern finns efter dagens fönsterputsning inte jättemycket kvar. Vi har möblerat om ovanvåningen, isolerat förrådet, rensat, städat, småpulat. Känner mig faktiskt rätt nöjd med att vi hann med så mycket nu i slutet. Då känns det också extra bra att emellanåt unna sig god mat och trevligt umgänge.

I september under mamamledigheten blir det att suga det sista ur alla fikor med ledighetsligan (som nu gör ett byte med nya mammor och pappor som är lediga i och med nya bebisar), förbereda Videungens kalas, njuta av alla helgplaner (vi är bjuda på en hel del festligheter och middagar i september) och också förbereda sig mentalt på att faktiskt börja jobba.

Om jag är nöjd med sommaren? Oh yes.

We did it!

Ordning och reda är på gång. Idag gjorde vi det sista i förrådet vad gäller inredning. Det är dock inte sorterat alls än. Allt är bara inslängt för vi hann bara sätta upp de inhandlade hyllorna och krokarna innan Videungen vaknade efter sin förmiddagsvila. Men ändå. Nu väntar vi på grannen som ska sätta eluttagen och lampan i taket.

Vi är så stolta. Vi har isolerat, plastat, satt osb-skivor OCH gips, spacklat, målat, satt ventiler och skruvat upp hyllor. Det låter kanske enkelt men det är det absolut inte för två amatörer och icke-händiga som vi! Innan semestern är slut så blir det förhoppningsvis sortering och städat där inne också och så ett varv till tippen med allt skit som blivit över här efter arbetet. Och ja, vi har gjort allt själv förutom att Loffs bror hjälpte oss att hålla när taket skulle skruvas och så var han här en vända och höll Loff sällskap och spacklade lite också medan jag roade Videungen. Utan barn hade det här projektet gått betydligt fortare men utan min mammas hjälp hade vi absolut inte varit klara vid det här laget! Tack alla som varit involverade, passat barn och kommit med råd och tips. Och utan den rar killen på Hornbach hade det här nog aldrig blivit av.

I princip klart men behövs städas och organiseras. Det ser jag faktiskt som det absolut roligaste jobbet!

Nya bebisar levererade

Mitt i allt oviktigt förrådsbyggande och all röra och utmattning som det innebär att ha en "jag-vill-bara gå-och-stå-hela-tiden-bebis"så har ju rejält härliga nyheter inträffat. Både Nobeltanten och Fru Hjort har blivit mammor, alltså två av tjejerna i mitt närmsta "tösagäng". De två bebisarna kom med bara någon veckas mellanrum. Bilden är från i måndags då jag och min lilla familj äntligen fick träffa Nobeltanten och hennes lilla Siri. Siri är här dryga två veckor. Hon är så fin och så där liten och skör som alla små bebisar är de där allra första veckorna. Ååååååå. Vilka minnen som väcks till liv.

Så nu är det hela åtta barn i vårt tösagäng. Tänk så fort vi blev så många fler?! Vad jag känner till är nu inte fler på gång i alla fall men man vet ju aldrig. Och med största sannolikhet blir det många fler barn i framtiden i gänget än vad som finns idag.

Så grattis till alla oss lyckligt lottade mammor. Tacksamhet. Ett mycket viktigt och passande ord i sammanhanget.

Om en månad är han 1 helt år!

Vår påg är 11 månader idag. Ett år om en månad.

Det kommer ju såklart att bli kalas för vår lilla Videunge i september. Tänk. Vi är nu så vuxna att vi ordnar barnkalas. Tyckte att jag själv precis slutade med mina egna barnkalas...

Eftersom vi är så pass många i familjen kommer vi att ha flera kalas och få dela upp det så att Videungen och hans föräldrar och även gästerna har någon glädje av det. Ibland kan det bli för bra när hela huset är "knökafullt".  Dessutom sprider man ut det roliga. För det känns faktiskt roligt att få fixa kalas. Ibland känns det bara som ett måste, när det gäller en själv. Men att få ordna sin sons första kalas känns underbart! Trots att ettåringen själv inte kommer att minnas något.

Och eftersom frågorna säkert kommer om önskningar (Videungen han har verkligen funderat senaste tiden och lämnat in en lång lista...) så kommer här lite tips och idéer för den som vill låta sig inspireras.

Videungen behöver lära-gå-skor i måttet 13 cm. Hans fot är precis mätt och är nu 11,5 och då rekommenderar man 1,5 cm större i skon. Vi har köpt ett par billiga skor dvs dålig kvalitet men inser att vi gärna vill ha bättre som t ex i märket Kavat eller andra kvalitetsskor. Hittar någon fina på loppis går det ju också fint. 

Posters till rummet. Det är de två översta tavlorna som Videungen vill ha på rummet alltså Pandan och Katten (märke Ferm living). Eller de fina med tiger och lejon från Omm Design.

Kläder i storlek 86. Pyjamas (om den inte är tvådelad) behöver vara större eftersom han redan nu har storlek 86 i pyjamas. Videungen behöver också en fleece-jacka och gärna byxor till. Overall till vintern får vi leta efter själva betydligt senare i höst.

Klassiska bra böcker. Gärna de som är för 0-3 år. Eller böcker med fina visor eller sådana där man klämmer och känner på saker är också kul.

Någon form av gåbil eller gåcykel. Ni som har barn eller erfarenhet vet kanske vilket som är bäst. Och det hade varit bäst om den gick att köra både inne och ute. Vi är tacksamma om det inte blir allt för plastigt med massa knappar som spelar och tutar. Tänk på föräldrarnas huvudvärk....Alternativt något gungdjur som är av mjukare och lägre sorten alltså inte en hög trägunghäst (det är han alldeles för liten för). 

LEKSAKER

Tro det eller ej men det går fort för ett i-landsbarn att tröttna på leksaker så det är ju alltid välkommet med något nytt! Absolut! Men det han har gott om och redan fått väldigt fina i namngivningspresent är klossar. Klossar finns det just nu inget större behov av här hemma om vi ska vara ärliga.

Stolta amatörer

Förrådsprojektet går verkligen framåt. Vi är superstolta. Nu spacklas det för fullt och sen ska det målas och sättas ventiler. Grannen hjälper oss med eluttagen och lamporna och ytterbelysning. När det är klart (forhoppningsvis på söndag) så har vi nått målet. Om vi sen innan hösten orkar "inreda" dvs sätta upp hyllor och liknande är det bara en bonus.

Som sagt. Stolt var ordet.

Stort projekt för amatörer

Efter alla sommarplaner väntade tre veckor med ganska oplanerade dagar för mig och Loff. Vi har väl hela vägen vetat att vi måste ta tag i något av de tusen projekt vi har med huset men kanske försökt förtränga. Men det kommer verkligen ingen mer lämplig period än nu när vi är långlediga och fortfarande ha föräldraledighet att se fram emot båda två. Dessutom är det bra väder och rätt årstid. Så vi tog ett beslut om att isolera vårt kallförråd. Och jisses vilket projekt detta är för oss totala amatörer. Men vi fick enorm hjälp av en kille på Hornbach som berättade exakt hur vi skulle gå till väga. Så nu isoleras det, inhandlas, hyrs släp, klättras på stegar, kalkyleras, skruvas, tejpas och svetten rinner...

Idag var jag så trött efter bara inhandlingen av material på Hornbach att vi bestämde oss för att ha en paus. Mamma ställer just nu upp jättemycket och passar Videungen nästan varje dag för att vi ska kunna hinna med. Vad hade jag gjort utan min mamma? Men ikväll fick det bli middag med mamma och inget jobb alls. Bara att bära gipsskivorna in i förrådet var jobbigt idag.

Nu när vi väl har börjat är det ingen återvändo. Nu måste vi greja det. Än så länge har jag och Loff gjort allt tillsammans men när det gäller att sätta gipsskivorna i taket så måste vi ha hjälp av Loffs bror. Han kommer nog hit imorgon och hjälper oss, tack och lov! Resten tror jag i alla fall att vi klarar själv. 

Och vi hade aldrig gjort det här utan den helt fantastiska Christian på Hornbach. Vilken kille som tog sig tid och förklarade på ett mycket enkelt och pedagogiskt sätt hur man isolerar. Idag när jag dessutom sprang runt desperat inne i buktiken sprang jag på min enda snickarvän av en slump. Jag förklarade för honom hur vi tänkt göra och han sa att det lät helt korrekt. Det kändes tryggt. Dessutom kan vi låna ett verktyg av honom för att borra hål för ventilerna. 

Så dagarna är just nu fullmatade med logistik. Mamma passar Videungen, vi springer mellan bygghandeln och förrådet, vänder in då och då för matlagning och fika. När mamma åker hem har vi fått kasta oss in i duschen för att hitta på de saker som redan varit inbokade innan det här projektet dök upp. Så vad har vi då hunnit med?

Jo, vi har fått träffa familjens nyaste tillskott. Lilla Isabella som Loffs syster fick för en dryg månad sedan. Vi var där en dag på fika och uppvaktade den lilla tösen. 

I fredags hade jag ordnat en överraskningsfest för min kära låtsaskusin som fyller 40 år snart. Det blev middag på restaurang i Malmö och sen drink på det. Jag hade tillsammans med en annan kompis lyckats samla ett litet gäng som var med denna härliga fredagkväll. Låtsaskusien blev väldigt glad och verkade trött och nöjd efteråt.

Igår var vi och firade Loffs andra syster som fyllde 25 år. Hon bjöd tillsammans med sin nya sambo (!) på en fantastisk middag, gud vad vi behövde det efter allt slit med förrådet! Det var så mysigt att träffa familjen igen. Vid åtta pallade dock inte Videungen mer och vi körde hem mätta och trötta allihopa. Sen fortsatte festen med GT och mer vin skulle jag gissa för övriga familjen men tyvärr utan oss. Men vi var nöjda att vi kunde stanna så länge som till åtta!

Idag började vi dagen med urmysig frukost med Fru Nordanå och company. Tur var det för inte visste vi hur jobbig dagens inhandling av material skulle bli...

Imorgon börjar Loffs näst sista semestervecka. Lite socialt finns även planerat här. Hoppas att vi kan bli färdiga med förrådet så vi har en sista helt ledig vecka tillsammans. Det skulle vara toppen!

Skälderviken med Palla och Charles

Bloggen har varit lite stilla här ett tag nu och det har berott på inte bara isoleringsprojekt utan också på att vi faktiskt inte varit hemma. Juli avslutades på ett mycket trevlig sätt. Vi hyrde en stuga i Klitterbyn,  Skälderviken. Likadant gjorde Palla och Charles. Vi tog stugorna bredvid varandra så att vi skulle kunna äta frukost och middagar enkelt ihop men valde också att ha två stugor så att våra barn inte skulle störa varandra mitt i natten vid mardrömmar, vällingbehov osv. Nu i efterhand är jag jätteglad för det för frågan är om det blivit semester med tre barn i samma stuga? Nu blev det alldeles lysande! Vi nattade Videungen först och kunde sen äta, dricka vin, spela spel och skvallra i lugn och ro. Sen lagom till deras töser var trötta så var vi föräldrar också gaska nöjda och var och en drog in till sig.

 Det blev verkligen lata dagar. Vi tog det absolut som det kom. Stranden...

 ...snäcksamling...

 ...bad för töserna...inte för den här tösen dock...

 ...cykeläventyr...

 ...minigolf...

...häng på varandras uteplatser, lek i gräset, enkla middagar, promenader, mindre utflykter osv. 

Så glad jag är att detta blev av! Min halsfluss som jag bara drabbades av dagen innan höll på att sätta krokben för alltihop och Charles ryggbesvär likaså. Men det blev av och vi hade en himla trevlig långhelg. Jag fick till och med möjligheten att bråka med fulla ungdomar utanför dörren och springa ifrån trehundra getingar. Det här gör vi absolut om hoppas jag! Fast gärna utan fyllona. Getingarna handskades ni andra så bra med. Till och med barnen var tillslut fullt upptagna med att beskydda denna getinghatare...

Och ja, där finns massa mycket roligare bilder fast det blir för internt Charles och Palla. Och varför finns där inga bilder på mina leopardbyxor?! Jag bara undrar...

Mardrömmar, äventyr och blåsor

Videungen och Sprallis lekte idag med Loffs favoritleksak.

Videungen är så stor nu. Det "pratas" konstant. Mamma, pappa, ampa (lampa), ba (boll) osv. Gåstolen är han direkt livsfarlig i och har kört över tårna på oss typ 1435 gånger. Gåvagnen fattar han men kan inte gå själv men håller i sig och springer fram medan vi själva försöker hinna med genom att hålla honom i tröjärmarna. Allt, precis allt undersöks just nu och detta hemmet behöver definitivt barnsäkras mer och det fort! Mest egentligen för att vi ska kunna slappna av mer och slippa jaga hela tiden.

Han kryper fort men står inte på knä än. Han kan stå på knäna men faller sedan fram i sin ålkrypning. Han tar sig fram genom att använda tårna och han konstant blåsor under stortån eftersom det är där han trycker ifrån. Och viljan. ja, vilja finns där nu. Och humör. Det är tydligt var vi ska gå och när något inte funkar som det var tänkt eller när Videungen inte får behålla det han just plockat upp med handen. Oj, vilka protester. Idag fick katten sig en "klapp" det vill säga en flat lusing. Katten gav inte igen, tack och lov.

Om nätterna är det mardrömmar med jämna mellanrum. Videungen är så pass upprörd emellanåt att vi får ta upp honom och ge välling som en ren avledningsmanöver. Då får vi honom till slut att sluta gråta och somna om. Nattningarna är inga problem alls längre men vi har också mycket fasta rutiner för läggning. Vi försöker hålla vilotider och nattningstider och då går det utmärkt även om det ibland såklart tar tid och blir gråt också. Skönt att det inte är som förr!

Videungen har alltid varit lite osäker med nya människor framförallt med andra barn som är oberäkneliga och har höga ljud (det märks att han är första barnet). Det går mycket bättre nu sedan kusinbesöket från New York dock och det är kul att se. Idag lekte Videungen med Sprallis, Fru Nordanås och Krügers lilla sötnos. 

Fortfarande är Videungen ett barn som behöver gå lite lugnt fram med nya människor. Det funkar inte att kasta sig över honom. I ny miljö behöver han tid på sig och till en början vara hos antingen mig eller Loff. Idag försökte Fru Nordanå ta honom i famnen direkt när hon kommit och det gick tyvärr inte alls. Underläppen börjar darra och sen brister det. Lilla Videungen, min Ferdinand. Men sånt där går väl i perioder skulle jag tro.