Okej. Alla ni som avskyr att mammor ska dela med sig av sina förlossningshistorier (jag gjorde också det i väldigt många år tills det började närma sig för mig) sluta läs nu. Hoppa helt enkelt över det här inlägget och låtsas som att ni aldrig sett det.
Men. Av egen erfarenhet så vet jag att jag i alla fall hade ett enormt sug efter historier precis innan jag själv skulle gå igenom detta, jag googlade, frågade, lyssnade, peppades, skrämdes - ja jag fick nog alla versioner som där finns. Och nej, min förlossning blev inte heller som jag förväntade mig. Men jag är ändå väldigt glad att jag läste på innan, gick på profylaxkurs, hade hört det värsta och det mest rosaskimrande versionerna. Mentalt var jag nog ganska förberedd faktiskt. Så här i efterhand känner jag det så i alla fall. Jag känner mig inte chockad, lurad eller skrämd för resten av livet. Även om det var en jäkla grej att gå igenom. Jag vet också att många absolut inte vill få en massa historier innan. I så fall. Läs inte vidare. Okej, nu har jag sagt ifrån innan i alla fall.
Så här upplevde jag min egen förlossning.
Nästan precis klockan tre på natten, efter ett galet sparkandes i magen fram till klockan ett, så vaknade jag av att vattnet gick. Och ja. Det var som på film. Tjoff vad vattnet gick. Eller rann snarare. Många har uttryckt att detta kan vara ganska räligt, jag hade absolut inget äckligt vatten inte. Bara som vatten liksom. Men massor! Det rann i princip konstant och ja, det gick åt mängder av handdukar. Både till bil, soffor och sängen. Vi ringde då till förlossningen och jag började känna en smygande mensvärk. Eftersom Videungen varit väldigt livlig i magen och nu var alldeles stilla och inte gick att känna så rekommenderade de oss att åka in efter en timme om jag inte kände honom. Sagt och gjort. Efter en timme begav vi oss iväg till förlossningen i Lund (där var superlugnt denna måndag och vi blev väl omhändertagna, så orolig jag varit för det momentet efter allt som stått i tidningarna). Tack gode gud att vi har det så nära här i Skåne till våra sjukhus.
Väl inne på förlossningen såg vi tydligt att bebisen mådde bra och eftersom värkarna då hade kommit igång med fem minuters mellanrum så skickade de hem oss igen. Men efter bara en och en halvtimme så var det tid att återvända. Då kom värkarna med två minuters mellanrum eller lite mer. Vi blev då tilldelade ett rum och efter en timme kontrollerades jag och jag var då öppen sex centimeter. Yes!
"Då slipper jag sätta mig och åka hem igen i den där förbannade bilen", var min första tanke. Så kvar blev vi. Då var klockan runt åtta på morgonen. Vid lunch var det då dags för krystvärkarna att sätta igång. Bebisen långt ner och redo att komma ut.
Då avstannade mycket. Krystvärkarna hjälpte inte till ordentligt så det blev dropp och faktiskt hela tre timmar senare, med nytt team som byttes av, kom han då ut vårt lilla gossebarn. Och ja, hur lycklig är man inte då att man klarade det? Jag ska ärligt säg att jag var så stolt över mig själv. Så stolt har jag faktiskt aldrig varit. Och eftersom bebisen mått bra hela vägen trots långdragna krystningar så var jag aldrig orolig för honom. Jag var fullständigt egocentrisk och full av mig själv och det jag just gjort.
När det gällde smärtlindring var jag övertygad om att jag skulle behöva ta i princip allt! Men det slutade med att jag bara tog lustgas. Lustgasen hade jag inför förlossningen sjuklig respekt för men den var verkligen superbra. När jag väl vågade prova så kändes det jättebra. Epiduralen tog jag aldrig efter att barnmorskan förklarat att den inte hjälpte mot trycket neråt utan bara mot mag- och ryggsmärtor. Eftersom jag nog upplevde trycket ner som det värsta så bestämde vi oss för att strunta i epiduralen. Vilket så här efteråt nog var bra med tanke på att mina krystvärkar i så fall förmodligen avstannat ännu mer...och gjort processen ännu längre.
I det stora hela hade jag nog en ganska vanlig förlossning. Tretton timmar från det att vattnet gick. Men. Jag trodde inte det skulle börja med att vattnet gick "för det gör det bara på film" hade ju alla sagt. Jag hade också trott att krystvärkarna skulle vara det "enkla" som inte gick att stoppa men att fasen fram till dem skulle vara hemsk. Mitt var i så fall tvärtom. Att krysta var skittufft och det slet som tusan, inte bara på kroppen utan också på psyket. Jag tappade modet och hoppet en stund där faktiskt. Vägen dit gick däremot väldigt bra, mycket tack vare andningsteknik som jag inte egentligen hade övat men som bara kom till mig när jag väl låg där. Plötsligt funkade den teknik som jag kanske inte kände var den som verkade mest hjälpa på kursen. Ja, det blir aldrig som man trott.
För min del skulle jag säg att veckan efter förlossningen var så mycket värre än själva förlossningen. En känslomässig berg- och dalbana. Ont överallt i hela kroppen. Pressad med amningen. Och totalt omöjligt att slappna av och få sovit. Usch, vad dålig jag är på att hantera sömnbrist...
Detta kan man bara inte kan ta in innan man är klar med förlossningen. Och det tycker jag verkligen inte man ska heller. Fokusera först på förlossningen, resten får man ta allt eftersom. Men förlossningen vara ju "bara" ca ett dygn. Det onda efteråt håller ju faktiskt i sig ett bra tag. I flera veckor för många. Och även om många jobbiga gravid-symptom försvinner när barnet är ute så kommer det tyvärr nya grejer som i alla fall jag tyckt var betydligt värre än de som jag hade under graviditeten. Men sånt där är ju också väldigt olika. Och det går ju också över med tiden såklart.
Att föda barn är sjukt häftigt. Och ja, på något sätt så önskar man att de som vill får möjligheten att göra det. Även fast det gör ont. För det gör det ju. Till alla er där ute som står inför detta så säger jag bara lycka till! Ni grejar det. Ställ in psyket på en rejäl påfrestning och stressa inte upp er för mycket. Ni är så mycket starkare än vad ni tror.
