Stugan genom min fotolins

 Tomten och huset.

 Markerna.

Pappa. 

Magen i hagen.

 Höjden, utsikten.

 "Bastun" med ristningar från alla tider.

 Tapeten.

 Rummen.

 Detaljerna.

Det är ju bara ett hus

Hitta rätt beskrivande ord är lättare sagt än gjort. När en epok är över, en tid i livet verkligen är slut, bli i alla fall alltid jag lite blödig. När det då handlar om en extremt betydelsefull period, något från hela ens barndom och en tid som kopplas samman med sommar, semester, lediga dagar, underbara dofter, något som säkert format mig som människa och med en ständigt vakande själ i markerna blir det bara för jobbigt.

Igår var det dags att avsluta ett kapitel. Stugan är såld, papperna påskrivna och vi lämnar huset den 1 oktober till nästa ägare. Huset har varit i familjen i många många år, sedan 50-talet om jag inte minns fel. Efter att pappa, som älskade det här huset och verkligen lade ner hela sin kraft och själ i det, gick bort har vi ändå kunnat behålla det i hyfsat skick i mer än åtta år. Nästan allt är tack vare mammas lösningar på allt från smart gräsklippning till tålamod med virriga hantverkare. 

Under åtta år har vi/hon lyckats lösa det mesta. Vi röjde bort stormens rester 2005, mamma har fixat så att det bytts både fönster, avlopp, rör och andra större grejer. Det har ju kostat en hel del såklart för henne. Hon har gjort det himla bra ändå mamma. Men inget är ju gjort med den kärlek som pappa lade ner. Det hade ingen i hela familjen klarat. Allt har egentligen bara varit måsten för min mamma och hon har inte precis kunnat slappna av och njuta sådär på riktigt i huset en enda dag sedan han dog. För henne har Stugan varit krav, oro och stress även om det nog mycket handlar om att kraven kommer från henne själv. Visst kanske huset var fina minnen även för henne, men det blev mest bara ett bekymmer de här åtta åren, vilket jag verkligen kan förstå. Även om jag önskat att hon ibland kunnat ta det med lite mer ro.

Själv upplever jag att jag och Loff verkligen kunnat njuta många gånger, slappnat av. Vi har sagt att "hit jobbar vi men inte längre denna sommar". Jag har också kunnat bearbeta en del sorg, tror jag så här i efterhand, genom att bara vara där.  Och vi har fått massor med underbara stunder med våra fantastiska grannar. 

Att Loff skulle fastna så för Stugan var förvånande eftersom han verkligen inte är renoverings-killen eller natur-killen. Jag vet att hans intresse för bygden och huset nästan helt beror på Grannarna. Han gillade dem från första stund och han är alltid den som först säger när vi kommer upp: "när ska vi gå in och hälsa på Grannarna och säga att vi är här?"

Under min uppväxt var jag aldrig särskilt förtjust i några andra människor i bygden. Ingen att umgås med, ingen i rätt ålder, ingen med rätt intressen eller som hade något gemensamt med oss. Men när Grannarna flyttade in så visste vi på en gång att det här skulle bli en ny era i Stugan. En lång period där man faktiskt har Grannar som man blir riktiga vänner med, som inte bara är grannar. För Loff blev Grannarna ett sätt att ta till sig Stugan lättare och ta till sig en ny typ av sommartradition. För mig är Grannarna är grymt härlig bonus! Vi har ju på så sätt väldigt olika band till Stugan jag och Loff. Jag har barndomen och alla minnena och pappa. Loff kom ju in så långt senare och har inte ens träffat pappa. Men jag tror att även han tyckte det var lite sorgligt igår att lämna huset och den tiden bakom sig. 

Vi kommer givetvis att träffa våra grannar igen och säkert njuta på deras veranda om somrarna. Vilken gör att vi kommer tillbaka ganska lätt till bygden, området och huset. Men inte alls på samma sätt som förr såklart. Vi kan ju inte på samma sätt kvista över i tofflorna på 30 sekunder och babbla bort en halvtimme för att sedan gå igen. Det blir en ny tid. Och den stora sorgen är ju såklart att vi inte har kvar huset.

För mig handlar avskedet till Stugan mycket om pappa, minnen och det känns på något sätt långt där inne som ett misslyckande. Jag skulle så gärna haft både pengarna, intresset och mer tid till att kunna behålla huset i familjen. Men jag fixar inte det själv med en man som är, förlåt älskling, lika ohändig som jag själv. Jag hade velat låta mina barn få uppleva Stugan, inte kanske nödvändigtvis på det sättet jag fick. Men att ha möjligheten att semestra några veckor om året. Kanske inte alltid, inte varje lov och sommar. Men ändå någon gång om året. Min dröm hade varit att dela den med fler. Att man tog hand om huset nästan som ett kollektiv. Att familjen, släkt kunde samlas och träffas där. På lite neutral mark på något sätt om somrarna. Nu blev det inte så av många olika anledningar. Och vår familj är ju också väldigt liten.

Allt är inte för evigt. Det vet såklart en klok tös som jag själv. Men ibland vill jag bara sätta mig ner med armarna i kors och tjura över att ingenting kan få vara som det alltid har varit. En slags protest mot livet som går vidare, och vidare och vidare.

Så visst har det gråtits här den senaste tiden. Jag gråter av många olika anledningar. Och det kommer liksom som en våg när man minst anar det. Ändå är det bara ett hus kan man tycka.

Att vi kunnat få alla de härliga minnena som vi har fått de här åtta åren ser jag å andra sidan som en ren bonus. Efter att pappa gått bort pratades det tidigt om vad vi skulle göra med huset. Skulle det säljas bums? Hur bråttom var det? Att vi kunnat ha så många härliga stunder, kräftskivor, somrar, våfflor, frukostar framför brasan och annat kul som vi ändå haft uppskattar jag så oerhört. Och att få sitta i hagen i går med magen i vädret kändes extra fint på något vis.

Tack för allt underbara Stugan. Du är så mycket mer än bara ett hus!

Nya punkter att stryka på att-göra-listan

Man kan inte tro det men mina första lediga dagar har varit rätt så hektiska. Det har varit mycket bra dagar på alla sätt och vis och det hektiska tempot är alldeles självförvållat. Så jag skyller inte ifrån mig direkt.

I kortfattad form har det varit mycket fix, allt ifrån barnförsäkringar, frysa gymkort till städprojekt i lådor för första gången sedan vi flyttade in. Jag har avverkat Ikea-ärenden, fyndat på Barnens hus som tyvärr stängde ner häromdagen, fikat en dag med mamma, igår fikade jag med Charles som så snällt lånade ut sin kamera till mig. Jag har haft ytterligare ett besök hos barnmorskan (allt såg fint ut vad hon kunde bedöma), försökt varva ner med en bok en kort stund men det gick sådär, pysslat i trädgården vad jag kunnat, tvättat massor, bytt vårdenhet till byns lilla vårdcentral äntligen, haft en supermysig kväll igår med Nobeltanten i Lund på Stortorget. Och så vidare. In och ut ur bilen helt enkelt.

Till helgen blir det den årliga kräftskivan på gatan, som jag tyvärr missade förra året. Vi är också bjudna på namngivning och 30-årsfest hos Hemvändaren på lördag. Nästa vecka känns betydligt lugnare. Det kommer förmodligen handla om att vara mycket hemma och ta det lugnt. Kanske bakar jag lite och städar, ja ni vet sånt där som man kan göra i väntans tider. Men det blir inte lika mycket fläng hit och dit som det varit nu. Det märks tydligt att kroppen inte orkar med det så här nära inpå förlossning nämligen.

Den här dagen ser jag inte fram emot men den måste genomföras den med.

Vår första bröllopsdag...

 ...firades först med en liten frukost och en present från mig till Loff/oss. Jag har under en period jobbat med en fotobok med våra bröllopsfoton. Tyvärr råkade jag avslöja mig när leveransen dök upp av boken när Loff var hemma för en tid sedan. Men det gjorde inte så mycket. Han hade ju inte sett själva boken i alla fall, bara kartongen runt den.

Max var så söt denna morgon när han lade sig vid ljuslyktan i fönstret att jag var tvungen att föreviga honom.

Loff hade bokat nordisk brunch på The Lodge till oss. Senast jag var här var på Nobeltantens 30-årsfirande och det var lika mysigt den här gången som då. Så det blev kräftor, paj, sallader, bröd, pannkakor med mera. Mums! Eftersom vi hade varit på sommarfest hos en kollega kvällen innan så var vi, framförallt jag, toktrött denna dag. Men efter lite käk kändes det allt lite bättre igen.

 

Sen blev det kaffe eller te och kakbuffé. Alltså underbara kakor i olika former och även en god citroncreme med nötter som jag provsmakade. Vi satt mest och bara vilade, åt och liksom nästan suckade så där nöjt som man gör när man inte orkar annat.

Sen åkte vi faktiskt till Botan. Då blev det riktigt varmt väder och Botan visade sig verkligen från sin bästa sida. Vi stannade till på platsen där vi vigdes och tog den här bilden. Ett år senare. Inget smink, ingen klänning. Bara vi i söndags - looken. Härligt.

Vi konstaterade att vi ville plantera höstanemon i vår rabatt. Jag tyckte alltid att de var så fina hemma i Mormors trädgård och så känns det kul med något som blommar sent på säsongen. (Lite komisk ringde Moster samma kväll och hade varit i Mormors gamla hus och grävt upp några plantor av höstanemon. Senare på kvällen levererade Moster dessa och vi planterade dem i jorden. Så nu får vi se om de trivs här.)

 I Botan stannade vi på de platser som vi fotades på för ett år sedan och tog lite bilder på magen. Nu är det ju faktiskt bara 15 dagar kvar...

Efter en promenad var vi riktigt trötta och begav oss hem för lite vila och käk. Sen som sagt blev det ju också lite spontanbesök från Moster och Morbror. Jag tror knappt att jag hann lägga huvudet på kudden innan jag somnade senare på kvällen. Nöjd och belåten efter en bra och alldeles lagom första bröllopsdag.

1 år idag

Bomullsbröllop. 

För ett år sedan upplevde jag mitt hittills livs bästa dag. Då sa vi "ja" i Botan i Lund. Jag minns dagen som helt perfekt på alla sätt och får alltid ett litet fånigt leende på läpparna när jag tänker tillbaka på det. Den här mannen gör mig så lycklig och är verkligen min bästa vän. Jag är så glad att jag fick gifta mig med min bästa vän. Att han dessutom är snygg, lite tokig och urskicklig på att få mig att skratta gör det hela ännu bättre. Jag älskar dig!

Skål för sista arbetsdagen

Vilken härlig avslutning på den här dagen! Min sista arbetsdag på mycket länge. En ny period i livet väntar. Och det känns stort. Och jag håller tummarna att allt bara går vägen och att vi klarar det, att bebisen mår bra och att vi får det bra. 

Det kändes så konstigt att jobba min sista dag idag. Jag drog bara ut på det, jobbade över och ville inte riktigt slita mig. Jag har fantastiska kollegor, som kramar, lyckönskar, bryr sig, vi har kul tillsammans och ja, jag är lyckligt lottad som har ett så pass bra jobb som jag har. Jag vet att många inte alls känner så den dagen de lämnar jobbet bakom sig för föräldraledighet. Men att få höra av sin kollega att de verkligen innerligt kommer att sakna en, värmer lite extra. Och vissa av dagens kramar var verkligen härliga, på riktigt. Det känns härligt att redan vara saknad också för det måste ju betyda att man gör några saker rätt.

Jag kan inte fatta det, att man får vara "ledig" så här länge i detta underbara land? Inte för att jag bestämt än hur länge det blir men att det blir betydligt längre än den längsta uppehåll från jobbet som jag tidigare haft är ett faktum. Jag uppskattar det verkligen, att man får lägga jobbet åt sidan och koncentrera sig på sin familj ett tag. Det känns lyxigt när man hör om hur många andra länder har det.

När jag kom hem idag blev jag väl mottagen av både katt och man. Katten fick stanna hemma men jag och Loff bestämde oss för att fira lite. Vi har haft en supertrevlig kväll med drinkar och god mat på både Meat och på Mat och Destillat i Lund. Hamburgaren på Meat var underbar och det är faktiskt riktigt roligt att testa alkoholfria drinkar. Gott!

Ikväll har vi ofta återkommit till det här med att inte behöva tänka på jobbet. Overkligt. En chans i livet som också känns väldigt värdefull. Precis som värdefulla chanser då man kanske blir erbjuden en ny karriär, träffar en ny härlig riktigt bra vän osv. Olika saker men väldigt värdefulla möjligheter som livet ganska sällan bjuder på. Stort. Coolt. Och härligt.

Ikväll skålar jag för mig själv!

SKÅL!

Komedier är bra för hjärtat

Jag ska vara ärlig och skriva: Idag är jag så ledsen att jag går sönder. Men det orkar jag inte blogga om nu, känner att jag behöver samla ihop mig lite först. Istället skriver jag om något mycket positivare.

I söndags hade vi en mycket mysig dag, bara jag och Loff. Vi åt lunch inne på Malmöfestivalen och jag klämde till och med ner en efterrätt eftersom vi kunde sitta i lugn och ro. Det var verkligen lite folk söndag vid lunchtid och det är positivt tycker jag som avskyr Malmöfestivalen och trängsel. Det blev en chilensk burgare och sen en crepe efteråt. På kvällen passade de här blivande småbarnsföräldrarna att gå på bio (alla säger ju att man ska passa på att bara umgås och göra saker på tu man hand innan livet förändras). Så det gjorde vi.

Vi såg filmen Heat. Himla skoj, lagom komedi och framförallt en mycket sval biosalong. Så skönt och härligt och all måndagsångest inför att gå upp och jobba dagen efter var som bortblåst. Jag rekommenderar den verkligen om man vill se en härlig komedi. Jag skulle dock undvika att kolla in trailern för den avslöjar lite för mycket egentligen. Som ett litet tips så här en tisdag.

En fågel som verkligen vred upp världen!

Alltså, den japanske författaren Haruki Murakami bidrog i tisdags till en mycket givande och intressant bokcirkel. Vi har nog aldrig tidigare haft så flummiga och intressanta diskussioner, varit så oense och i slutändan kommit fram till så lite.

Då är egentligen bokcirklar och diskussion som bäst tycker jag. När inte allt är solklart, inte alla är överens och när diskussionen verkligen speglar personernas runt diskussionsbordet personligheter och egenskaper.

Vilka kunde ta denna kreativa och förvirrande bok med ro och bara njuta av färden? Vilka höll på att kasta den i väggen när trådarna aldrig gick att knyta ihop, när svaren läsaren väntat på i 700 sidor aldrig kom? Jo, nog hade vi allt uppfattat Murakamis bok olika. Och hur slutade den nu egentligen? Och vem fanns på riktigt och vad var fantasi? Var huvudrollsinnehavaren fullständigt galen och nästan psykotisk? Och fattade egentligen någon vad den där fågeln som vred upp världen vad den egentligen påverkade?

Jag förstår att ni bloggläsare som läser de här frågeställningarna och som framförallt inte läst boken varken blir lockade eller förstår något alls. Men då tycker i alla fall jag att ni misstar er. Bli inte skrämda!

Fågeln som vrider upp världen är en fantastisk bok som bjuder på en konstant känsla av, ja till viss del förvirring, men framförallt en spänning. Man måste bara försöka förstå varför allt konstigt händer den här märkliga huvudrollsinnehavaren Toru Okada.

Historien handlar om honom och att han säger upp sig från sitt jobb, en advokatbyrå. Väldigt snabbt in i boken försvinner först katten. Sen är plötsligt också hans fru borta och han ger sig tusan på att hitta henne. Ganska tidigt i boken hittar han en ödetomt där det finns en djup uttorkad gammal brunn. Dit ner klättrar han och sätter sig och, ja, typ grubblar och funderar. Mycket av mannens tankar möter läsaren just i den här brunnen.

Under berättelsen dyker det också upp den ena märkliga karaktären efter den andra. Vissa verkar synska, andra knappt verkliga. Och någonstans efter den sjunde märkliga karaktären och den sjunde nya tråden börjar det bli trassligt för läsaren att hålla reda på allt. Samtidigt känner i alla fall jag mig mäkta imponerad och nästan utmanad av författaren. Ibland tänker jag till och med om hela syftet med boken är att jag ska vilja läsa om den och rita upp stora scheman och utredningar för att få ihop allt. Samtidigt känner jag mig grymt avslappnad och till freds att inte förstå kanske mer än hälften. Målet är inte det viktiga i berättelsen utan vägen dit på något konstigt sätt.

Och jag funderar fortfarande på saker i boken, ännu mer nu efter bokcirkeln där många förstått saker ganska olika. För visst har Marukami lyckats. Kanske inte lika bra som med andra böcker, de har jag inte läst och kan därför inte yttra mig om. Men jag gillar känslan som påminner om den jag fick när jag såg filmen Shutter Island. Denna roman är dock så uppskruvad att jag tror att många därför blir frustrerade.

I bokcirkeln gav några boken en femma däribland jag själv (kände mig givmild denna tisdag), någon satte en fyra, två satte tre och två satte två. Men det var också så att efter disukssionen hade sedan några nästan ändrat inställning och började se saker de inte tidigare hade sett med boken.

Kanske skulle den sträckläsas. Eller kanske läsas flera gånger. Eller har författaren bara helt enkelt drivit med oss allihopa, haha! Kul hade vi i alla fall och det bugar vi för.

Så förbannat sliten, öm och tung

Biljetten var betald. Jag hade längtat. Nu fick det bli ryggläge och vila.

Kom hem arg idag, trött som få gånger i mitt liv och kände mig tokgravid på ett dåligt sätt. Tempot är högt när man jobbar så här i slutet och aktiviteter varje kväll har nu tagit ut sin rätt.

Hoppas att ni får kul på födelsedagsfirandet ändå. Grattis Charles på födelsedagen!

Bangkokbesök med bubbel och bebiskläder

Igår hade vi äntligen besök av Allra käraste och Mexicanen. De är hemma i Sverige i några veckor från Bangkok (där de bott sedan ett år tillbaka) och har också planerat in ett besök i Skåne. Igår blev det därför middag efter jobbet och en massa mysigt skvaller om livet i Bangkok, hur Thailändarna är, hur de i Thailand ber till kungen, om min mage som växer, allt vad vi har gått igenom här sedan julen (då vi sågs senast) och så vidare...

Till vår enkla lilla vardagsmåltid i form av lasagne fick vi dricka bubbel (alkoholfritt) som de hade med sig för att fira bebisnyheten. Dessutom fick den lilla bebisen sin första present. Känns jättekonstigt när vår lilla pojk inte ens tittat ut än men såklart också väldigt mysigt och kul. Bebisen fick så fina kläder, både byxor och body, strumpor och haklappar. Så himla snällt av dem! 

Samma dag kom förresten också Loffs beställning på posten, på tal om bebiskläder, givetvis en Evertonbody med tillbehör.

Dessutom hade gästerna med sig dessert så vi behövde verkligen inte anstränga ihjäl oss precis. Jag satt mest och blev serverad hela kvällen tyckte jag. På onsdag ska vi ses igen och det ska bli så kul att få ett tillfälle att hänga innan de far iväg till andra sidan jorden igen.

Årets tredje halvmara

Ibland är man en sådan där extra stolt fru! Igår sprang Loff sin tredje halvmara på bara några månader. Helt galet. Vem trodde det för några år sedan? Minns ni att jag överraskade honom med ett uppladdningslopp i våras inför Göteborgsvarvet genom att ordna biljett till Sydkustloppet. Det loppet gick ju alldeles strålande medan Göteborgsvarvet gick betydligt sämre. Under Göteborgsvarvet var det ju hemska väderförhållande det vill säga väldigt varmt! Igår var det då tid igen. Denna gång inte med hela löpargänget utan med Charles. Charles sprang precis under två timmar och Loff klarade sitt mål på under två timmar och tio minuter rättare sagt på 2.09.38. Sjukt bra tider för båda herrarna måste jag säg.

Tydligen mådde Loff grymt bra 1,6 mil men gick totalt in i någon slags vägg vid 1,7. Efter 1,7 var det bara ren vilja. Jag fick allt lite perspektiv på hur långt 2,1 mil är när Loff säger: "jag sprang förbi din mormors gamla hus och rundade Emporia." Va?! Herregud, utgår man från Mölleplatsen i Malmö och tar sikte på västra hamnen och långt senare rundar Emporia så förstår till och med jag hur långt loppet är... På bilden är båda killarna sjukt nöjda! Tyvärr vann de inte Marockoresan som lottades ut till nummer...1171...Charles hade 1161 som ni ser på bilden. Ganska nära ändå. Tänk om de hade vunnit resan också!

Jag och Palla åkte in med flickorna för att snabbfika i gräset vid Mölleplatsen och sen hejade vi på killarna vid målet. Vi skrek och tjoade när de sprang förbi men tyvärr såg de inte oss alls, haha! Vi bestämde att istället för fotbollsfruar så borde vi bli löparfruar som åker världen runt med våra män. Vi fikar, blir tjockare och tjockare, passar barn och promenerar. Våra män springer mil efter mil. Haha! Eller inte... Men visst hade det allt varit kul med någon löparresa men kanske inte "for a living". Palla och jag konstaterade att det här med löpning inte är riktigt vår grej. För min egen del handlar det nog mycket om att jag känner efter för mycket "har jag inte lite tryck för bröstet?" "ont i knäet?" och så har jag ju inte direkt det där tålamodet. Det är mycket psykologi bakom det här med löpning vill jag lova.

På kvällen blev det sedan supermysigt häng hemma hos Palla och Charles. Jag lekte hästtävling med deras äldsta flicka och Loff blev en riktig mysfavorit. Vi käkade, skvallrade, slappade i soffan, killarna firade med några öl, jag klämde ner alldeles för mycket god chokladkaka.... Ja, det var helt enkelt en mycket bra lördag igår på alla sätt och vis.

Smålyxig avslutning på semestern

Igår var jag på mitt livs första fotvård. Det var riktigt skönt och kändes faktiskt lite lyxigt.

Sen blev det lunch på Meat, en gammal klasskompis hak i Lund. Han var på plats och serverade oss och det var riktigt kul att prata en liten stund. Det var väldigt många år sedan kan jag lova. För övrigt är bilden ganska makaber eftersom det ser ut som att kniven sitter i magen men det lovar jag att den inte gör. Meat har alltid så cool servering tycker jag; på en träskiva och alltid med den gigantiska köttkniven i brädan.

1 månad

1 månad kvar idag enligt experterna (som å andra sidan bara har rätt i 3 procent av fallen, men ändå). Det känns helt galet overkligt fortfarande.

Sista semesterdagen

Sista semesterdagen. Om man räknar arbetsdagar. Resten är ju faktiskt en vanlig helg.

Tiden har rusat iväg och två veckor är ärligt talat på tok för lite för att varva ner mentalt för den här kvinnan. Jag är rätt så tacksam nu att jag bara ska jobba två veckor till och sen kan släppa jobbet på riktigt.

Men den har varit fin. Vilken sommar vi har haft! Det är ju inte klokt. Sommaren 94 släng dig i väggen. Alla kommer i många år framöver prata om sommaren 2013. Trädgården har ju inte alltid varit urlycklig eftersom vår vattning inte har räckt till direkt. Men många andra har nog varit superlyckliga. Just därför tror jag att många kommer få en bättre höst också när de kunnat tanka sol och värme i massor. I våras trodde vi aldrig att den där sommaren skulle komma. Den var så kall och seg. Ja, till och med Newyorkarna var förvånade över sin kalla vår.

Personligen har jag inte alls slagit rekord i dopp i havet men det beror ju mycket på att det funnits lite annat i vägen. Man är ju inte direkt supersmidig och så har jag ju faktiskt jobbat i princip hela denna sommar.

Som sista semesterdag blir det allt lite lyx på schemat. Återkommer om detta.

Mammor är bra att ha

Att ha en mamma som köper nästan alla ingredienser och sen ställer sig och bakar en hel eftermiddag med sin dotter bara för att dottern ska fylla frysen är guld värt. Själv behöll hon endast strax över tio bullar. Jag vågar inte ens räkna hur många jag fick. Mammor är bra att ha.

Svärmor tittar gärna in en sväng emellanåt lite spontant och det är alltid lika trevligt. Idag ringde hon en kort stund innan och lägligt nog hade jag middag till henne också. Jag hade precis kommit hem efter bullbaket och var vrålhungrig. Så det blev allt lite Svärmorshäng idag också. Provsmakning av bullarna får hon ha till godo eftersom vi aldrig hann så långt idag. Hon är alltid så mån om oss och engagerad i sina barn. Mammor är bra att ha.

Kommer jag någonsin bli en så bra mamma som min och Loffs mamma?

Husligt värre

Lite egenodlat från trädgården.

Och frysen full av hembakat efter en dag hos mamma.

Alldeles lagom är faktiskt också okej

Det är en konstig semester detta. Det både känns som semester och inte alls. Snarare som en uppladdning, nedräkning. Ja, jag vet inte vad jag kallar det. Det var betydligt lättare att få semesterkänslor i Stugan än hemma. Men nu valde vi att åka hem så nu får vi helt enkelt hålla oss här. Här hemma blir det ändå så att jag tänker på jobbet lite, på att saker ska avslutas och nya saker tar sin början.

Mycket handlar om småärenden, fix, små dater med folk hit och dit osv. Ikväll har till exempel Fru Nordanå och Frrrrida varit här och vi har haft det supermysigt! Vänner i vått och torrt är bra kan jag lova.

I veckan har vi hunnit med att spendera tid i solen på stranden, jag vilar middag varje dag, vi har köpt ytterligare småprylar som vi behöver framöver, Loff laddar med träning inför lördagens halvmara, vi äter gott, läser och jäser. Inga ordentliga utflykter utan bara sånt där smått liksom.

Övriga veckan är nu rätt så välmatad. I början av veckan var det mesta oklart men sådant ändrar sig ju snabbt. Jag och mamma ska ha en dag då vi bakar massor med kanelbullar för att fylla frysen. Jag kan fortfarande inte baka kanelbullar som mamma men nu ska jag bannemej lära mig. Det är nog lite terapi bakom det också, att lära sig det som satte mysiga minnen från barndommen. Att nu själv göra det för någon annan.

Jag ska också unna mig fotvård, eventuellt ett nytt försök på bion (som förhoppningsvis har ac denna gång). På lördag hejar jag och Palla (om killarna nu tar sig dit och runt, de är tyvärr i betydligt sämre form än senast) på våra män som ska springa halvmaran i Malmö. Sen blir det middag på kvällen med Palla och Charles. På söndag avslutas sedan semestern med fika hemma hos Fru Nordanå med töserna.

Det är kanske så en semester får lov att vara ibland. Lite ditt. Lite datt. Så blir ditten och dattet alldeles lagom. Det behöver inte alltid vara enorma utflyktsmål. Att bara leva sitt enkla lilla liv är alldeles lagom.

Semesterveckan i Stugan

Det blev till slut en tur till Stugan. Och väl uppe i norr så har vi försökt att göra lagom mycket. Gravidanpassat och värmeanpassat. Vädret har varierat mellan ca 20 grader, moln och sol upp till 27 grader och strålande sol. Mest växlande dock tack och lov, det gör mig inget alls just den här sommaren. Jag är inte jättekaxig i värmen.

Vi inledde veckan med att köra på roadtrip upp till skogarna kring Karlskrona för att äntligen hälsa på lilla Agnes. Agnes föddes för dryga tre månader sedan och vi har inte hunnit ses än på grund av avstånd och annat som kommit emellan. Men nu så blev det äntligen av. En ren bonus var ju att vi också då hängde en hel dag med Agnes föräldrar och vi fick se deras hus på landet. Oj, vad de renoverat och gjort det fint! Så kul att få se det mer än på bloggen. 

Med oss hade vi en liten sommarklänning.

Vi käkade lunch, fick fika på verandan och sen blev det grillat på kvällen. Vi fick resa på oss och påbörja resan hem strax efter åtta. Det tar ju ändå sina 2,5 timmar att komma hem igen. Men oj vilken skogstomt, ett litet paradis har de allt skaffat sig. Tack för att vi fick komma bästa ni! Vi hoppas att vi ses snart igen!

 När man har semester och är egenodlare gäller det att passa på när grödorna ger utdelning. Jag gjorde ytterligare en rabarberpaj denna sommar på våra rabarber som jag hade tagit med mig från trädgårdslandet hemifrån.

Mamma kom upp i några dagar och hälsade på oss. Äntligen blev det då också dags för årets kräftskiva. Vi äter alltid kräftor i Stugan under semestern. Minst en gång. Och detta var återigen årets bästa måltid. Herregud vad gott det är!

På onsdagen fick vi besök av Familjen Harlösa. Hela familjen ska, hör och häpna, flytta utomlands i flera år. Först till Kina och sen vidare till USA. Pappa Harlösa har fått jobb utomlands så det är därför de flyttar. Det känns galet att vi återigen står och säger hejdå till folk i "familjen" som lämnar landet. Det blev i alla fall en härlig avslutning med våfflor, skvaller, god middag, promenad till sjön och tusen frågor om framtiden. Lycka nu till  ni kommer att fixa det galant!

Vi var rätt så trötta dagen efter men eftersom att det återigen var uppehåll och sol mellan varven passade Loff på att klippa häcken. Det blev himla fint. Dessutom klipptes det en hel del gräs och kanter så att allt skulle se fint ut igen. Själv vilade jag mest medan de andra slet... Mamma skulle åka hem samma dag och jag och Loff började planera övriga tiden i Stugan.

Dagen avslutades tillsammans med mamma på ett riktigt favorithak: Vildrosor och höns utanför Perstorp. I den numer fantastiska trädgård, det har tagit några år för den att växa till sig, åt vi kakor och drack kaffe på mormorsporslin. Jag är så glad att vi hann med detta också under semestern.

På fredagen gick vi upp tidigt och packade bilen för långfärd. Vi hade bestämt att vi inte orkade vara i Stugan om det skulle bli 27 grader. Vi har ju inte direkt nära till havet så det var bara att bestämma hur långt vi orkade köra. Vi kände att Halmstad var för långt så det fick bli Ängelholm och Skälderviken. Där hade vi aldrig varit tidigare så det kändes lite spännande. Vi kom dit strax efter klockan tio och fick en riktigt bra parkering. Sen var det bara att hoppa i plurret.

 Tyvärr kryllade det av rapsbaggar som förstörde en del av idyllen. Annars var stranden fin och likaså havet. Jag hörde av andra badgäster att det tydligen brukade vara maneter där men det var helt lugnt den här dagen, tack och lov! Jag hatar maneter....

Efter badet tog vi en sväng upp till Torekov och käkade glass. Där blev vi halvt attackerade av en man från Ungern som bodde i Halmstad. Han var 88 år och konstnär, lite småfull, vänlig, men slutade aldrig prata trots att hans familj var med. De verkade vana...Han uppmanade Loff att inte göra som alla andra –– skilja sig. Han gratulerade till det kommande barnet. Framförallt om det var en flicka. Och att vi hade en spännande tid framför oss. Haha! Folk är roliga. Sen babbalde han om sin kopparkonst och om Lunds lasarett där hans konst hängde (?). Och förresten, visste vi vilket landskapsdjur Skåne hade?...zzzz...zzz

Efter Torekov blev det då äntligen dags för afternoon tea i Småland. Jag fick nämligen ett presentkort i födelsedagspresent av Sölve som gick att utnyttja på olika fikaställen runt om i landet bland annat på Stockhultsgården utanför Markaryd. Så vi hade bokat afternoon tea klockan fyra och blev så glatt överraskade. 

Vi visste inte riktigt vad vi kunde förvänta oss men det var absolut värt 150 kronor per person (om man nu inte hade haft ett presentkort). Jag rekommenderar detta verkligen! Två tekannor var, två små mackor var, två scones var med sylt och grädde. Sen. Ett kakfat med hembakade kakor. Och vilka kakor!! Fyra rejäla kakor var och en liten chokladbit! Vi var såååååå mätta när vi var färdig! Och allt var verkligen supergott. Vi satt i skuggan under en björk och hade det helt underbart denna eftermiddag och konstaterade att vi hade haft en fantastisk dag på semestern. Jag kommer drömma om den där morotskakan och citronkakan länge. Vi passade också på att köpa med oss lite teer hem och mingla med den supertrevliga mannen i butiken.

Idag är det 30 grader och så fruktansvärt varmt. Vi valde att åka hem från Stugan igår. Vi packade och städade på två timmar och körde sen hela vägen hem. Så idag har det därför varit betydligt lugnare. För min del är det alldeles för varmt just nu samtidigt som man inte vill klaga. Jag vilar mest hela tiden och sköljer ansiktet i kallt vatten. Huset kokar och jag längtar efter lite eventuell kvällskyla. Det blir inte mycket gjort här idag. Vi har varit en tur i Lund och handla lite prylar och käkat lunch på Vespa. Det är ungefär vad vi orkar idag.